Semester efter semestern? Lite så kändes när jag återkom från Spanien för en månad sedan. Nej, jag var inte slutkörd, att-göra-listan hade jag lämnat hemma. Kanske var det klimatbytet, men det kändes en aning kymigt att ta tag i vardagen igen.
Så jag tog en långweekend och åkte till en stuga inåt landet och den stora ödsligheten. Det meditativa måste få sitt.
På morgonen var det kyligt och jag gick upp på berget och ner till sjön som fått en tunn isyta under natten. Jag gjorde en brasa och lät tystnaden smeka mina öron. Bara den svaga vinden i lövträdens höstskiftningar.
Det finns mycket som är värt, som är roligt och spännande, men vill man känna yin och yang balansera det där vi kallar själ så krävs det inte så mycket, bara något annat. Naturen och stillheten räcker långt.
Målet är att få den inre stämgaffeln att stillna och där vid elden gör den det. Det stora lugnet breder ut sig.
När det är dags att gå tillbaka kommer korpen flygande. En ensam korp som låter sitt läte ljuda. Ett järtecken som flyger över det skamligt fula kalhygget.
Nej, jag är inte vidskeplig, men min sinnesstämning passar så bra just i den stunden så jag väljer att känna så. Ett gott omen, men det får tiden utvisa.
Solen börjar gå ner och nere i dalen flammar det av höstens alla färger. Som en akvarell med ett djup och skärpa som man nästan aldrig ser.
Jag känner mig tömd, nöjd och när elden flammar i öppna spisen och jag stilla dricker mitt vin förstår jag hur viktigt allting är. Hur viktigt det är att stanna upp i steget ibland och bli uppfylld av något större.
Några betecknar det som gud, andra ser något annat, men jag har mitt eget sätt. Och det är alltid lika skönt när stämgaffeln stillnar.
Högtravande? Ja ja, men jag vidhåller vikten av att tempoväxla emellenåt om man ska orka hänga på när pulsen stiger och allt är bråttom bråttom.
Jag håller med Elbert Hubbard som myntade "Ta inte livet för allvarligt, du kommer ändå inte levande från det".
Hubbard (1856-1915) var en amerikansk författare och affärsman som efterlämnade en rad citat och ordspråk. Somliga riktigt fyndiga.
Elbert Hubbard dog när en tysk u-båt torpederade passagerarfartyget Lusitania den 7 maj 1915. 1 195 människor dog i katastrofen.
Torpederingen vållade med rätta avsky, men 100 år senare finns det mycket som tyder på att Lusitania förutom människor också i hemlighet transporterade vapen och ammunition. Därmed ett legitimt mål? Det beror på vad man har för uppfattning om krigets logik.
Men jag gillar det nämnda citatet av Elbert Hubbard. Jag såg det på en engelsk pub i Montemar i Spanien när jag drack morgonkaffe och surfade på mobilen. Så jag skrev ner det och jag skrev också ner "Jag skulle kunna hålla med dig, men då skulle vi vara två som har fel".
Vet inte vem som först skrev det, men det händer att jag tänker just så. Jag har rätt, du har fel.
Riktigt så enkelt är det kanske inte alltid, men det vore skönt om somliga av mina vedersakare höll sig till fakta. Det blir så mycket enklare att diskutera då. Och det är väl här någonstans du likt ett förorättat barn ska utbrista "Men du då!".