Konsten att klä på sig själv, den lär vi oss alla när vi är små. Men det är ändå någonting speciellt när våren står i blom och sommaren är precis runt hörnet. Sommarkläderna ligger längst bak i garderoben och bara skriker efter att bli framtagna, och så fort solen skiner det minsta så får de sin vilja igenom.
Vinterkläderna känns så grå, tråkiga och framförallt använda. Trots att sommaren är nära så vill jag inte för något i världen inse att vi inte bor längs solkusten i Spanien och när sommaren närmar sig här så blir det inte 25 grader varmt dygnet runt.
En förkylning är därför ett måste för samtliga ungdomar när det lider mot sommar.
Trots att mamma säger åt mig vartenda år att klä mig så jag inte fryser så hör jag mig själv svara samma sak vartenda år "Det är varmt, jag har nog med kläder och jag kommer inte att frysa". Mamma som bara vill väl, som bara vill att jag ska slippa den där onödiga förkylningen, som bara vill att jag inte ska frysa ihjäl när jag mitt i natten cyklar hem.
På grund av hennes omtanke så stämplar jag hennes som tråkig tjatmoster och en sommardödare. Men när jag tänker efter så är ju sommaren ganska lång, jag måste bättra på brännan lite bättre innan jag kan gå i shorts med bara ben.
När jag i skrivande stund kommer på mig själv att bli den där tjatmostern och sommardödaren jag anklagar min mamma för att vara så blir jag rädd för mig själv och känner att jag måste motsäga mina egna argument.
För det är ju faktiskt så att den svenska sommaren är väldigt kort, jag går ju en vintersport så att shortsbenen är alltid redo och det finns ju fina uppfinningar som solarium.
Nu låter det som att jag tycker att man inte ska ha shorts om man inte är väl förberedd, men sanningen är den att jag tycker att vi använder shorts alldeles för lite. Jag tycker att alla plockar fram sina jeans från vintern och klipper av dem till shorts så kan vi låtsas att Piteå är nya Costa del Sol.
Såklart att sommarkläderna kan vänta ett tag, men vad är det för kul med det? Man är ju bara ung och dum en gång!