Snön vräkte ned och på träningsprogrammet stod en timmes promenad på löpbandet i högt tempo med lutning.
Måste vara lika effektivt och framförallt mer uppfriskande med snöpulsning på oplogade gångvägar runt stan tänkte jag. Funderat och gjort. Sedan var det bara på med vinterkläderna och börja spatsera.
”Du kan glida förbi mitt hus på vägen och skotta gården. Ta det som ett styrketräningspass”, skrockade en av cheferna.
Tack, men nej tack, blev svaret. Snöskottning har jag fått nog av. Förutom att villan var alldeles för stor för ett par som passerat de femtio var just snöskottningen en av de tyngsta orsakerna till en efterlängtad flytt till lägenhet.
Kanske inbillar man sig, men just snöröjningen av gatan där jag bodde kändes mer och mer iskall för varje vinter som gick. Traktorn plogade granngatan så att det blev en stor hög i kurvan innan chauffören laddade vidare mot den där vi bodde. Plogkarmen över infarten var ofta kring halvmetern, vilket må vara, men till och med snöslungorna av det kraftigare slaget kved när de sylvassa käftarna försökte tugga i sig istycken modell megabadbollar.
Mest irriterande var att man alltid de senaste femton vintrarna även tvingades röja flera tiotal kvadratmeter som inte tillhörde tomten utan vägen.
Jag är inte typen som ringer och gnäller på kommunen i tid och otid. Jag tror nämligen att alla gör sitt bästa med de till buds stående medlen. Men tro mig, snöröjningen fungerade bättre på den tid det sågs mer vägskrapor än traktorer på gatorna.
Och när jag ändå tagit på mig gnällhuvan måste frågan ställas vad som håller på att hända med vår allt mer nedmonterade lokala sjukvård. De som tror sig veta hävdar ju att inget värt namnet finns kvar av Piteå älvdals sjukhus inom kort.
Fredag eftermiddag vandrade min pigga 82-åriga svärmor på stadens gator när oturen var framme. Hon halkade och bröt fotleden. Några timmar senare satt gipset på plats varpå hon skickades hem till lägenheten. Har hon tur blir det operation i Sunderbyn i dag lördag.
En vårdplats över natten på sjukhuset i Piteå innan en eventuell operation fanns alltså inte för 82-åringen. Inte heller en rullstol. Istället blev det en smärtsam kort bilresa hem.
Allt handlar förstås om kronor och ören. Inte för att det saknas kronor och ören. Den stora påsen pengar finns i det svenska samhället. Den springande punkten är som alltid hur medlen fördelas!