Smaklösheten breder ut sig
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men det innebär inte att all smak är bra. Eller övertänkt. Tänker på det efter några veckors melodifestivaltrams. Att många tittar är kanske inte så konstigt (eller är det det?). I ett sociologiskt perspektiv handlar det om en av de sista bastionerna där nationen kan samlas under fanorna för umgänge och utbyte av åsikter.
"Gud, så falskt hon sjöng" och "Fan vad han är snygg, jag bara dör" allt medan kvällstidningarnas "experter" (musikrecensenter som måste få in till brödfödan) låtsas att det finns ett berättigande eller ens är önskvärt att snickra ihop en mängd deltävlingar för att utse ett bidrag till den stora finalen.
Jag är tämligen övertygad om att väldigt många tittare tycker att den musikaliska nivån, med få undantag, är under all kritik. För så är det. Kalla det snobbism, kalla det vad du vill, men sanningen är att det mesta håller inte måttet.
"Ni recensenter" brukar det heta en smula nedlåtande när våra läsare inte är överens om våra intryck av en skiva och, visst, tyckande bygger i mycket på subjektiva värderingar. Dock, en recensent som låt oss säga lyssnar på 100-200 nya skivor per år och har hyfsad koll på tider som flytt har nog lite mer på fötterna än tant Agda som tycker att Lasse Berghagen skriver underbara texter eller tolvåriga Stina som med fjortisemfas hävdar att Idol-Markus "bara är bäst".
Därmed inte sagt att det är några större fel på Lasse och Markus.
Att skivförsäljning inte är någon bra måttstock på bra och dålig musik är definitivt fakta. Musik är industri i dag och vissa artister lanseras för hiskeliga belopp. En skiva blir en vara vilken som helst. Den ska krängas.
För att nämna exempel. Linkin Park är ett av de sämsta banden i den något hårdare skolan som någonsin existerat. Samma sak med Good Charlotte, som jag för övrigt recenserar på
nöjessidan i dag. Väl-
paketerat skräp!
Dessa band har sålt miljontals skivor och när jag läser att en riktig artist (Yes!) som Nick Cave bara säljer en bråkdel känns det en smula deprimerande. Men barn är inte mer korkade än vuxna. Man kan ge sina barn möjlighet att lyssna på bra musik och är barnet någorlunda normalbegåvat kommer det att ta till sig. Därmed inte sagt att barnen inte ska få ha sina tonårsidoler. Vem har inte lyssnat på skräp som man generat inte riktigt vill stå för?
Värre då med vuxna som trots avsaknad av referenser anser sig veta bäst. Tänker på dem som hävdar att Tommy Steele var större än Elvis Presley eller på dem som har åsikter om Rolling Stones, trots att de aldrig hört "Exile om main street".
Ett av de pinsammaste exemplen är nog mannen som för några år sedan ringde och okvädade mig för att jag sågat Hjalle & Heavy. Han yrade om att daladuon var att jämföra med Black Sabbath. Och vem köper egentligen Helmut Lotti-smörjan?
Slutsats, det är bra att smaken är delad, men dessvärre saknar många smak.