Det är inte förrän vi befinner oss där i Munksunds sporthall som jag verkligen inser det. Snart är det slut, och den här gången är det slut på riktigt. Nästan hela klassen är där. Några spelar fotboll och andra sitter på en madrass och äter Nutella. Hevi tar bilder på sig själv med alla mobilkameror hon kommer över, Charlotte svingar sig alltför vilt i repen som hänger från taket och jag och Emelie står bara och väntar på att hon ska ramla ner och slå ihjäl sig. Allt är som vanligt, med andra ord.
Examen är på onsdag. Det som alltid varit så långt borta är helt plötsligt så nära. Vi går ut nian fast det känns som att vi nyss började sexan, och av alla fyra år på Pitholm så har vårt sista, utan tvekan, varit det roligaste.
Nian har varit läsåret då klassen lärt känna varandra på riktigt och fått bättre kontakt, både med lärare och andra elever, och vi har skrattat mer nu än under något annat år på högstadiet.
Jag har blandade känslor. Personerna som jag nästan börjat ta för givet kommer snart inte att vara en del av min vardag längre. Vissa av dem har jag gått i samma klass med sedan ettan, andra har jag mött senare i livet, och det känns tråkigt att inte få träffa dem lika ofta som jag gjort tidigare. Samtidigt kommer det bli otroligt skönt att lämna Pitholmsskolan och kul att få träffa nya människor på gymnasiet.
Då jag tittar tillbaka på de gångna högstadieåren tänker jag på lektioner som har varit kaotiska, allt det vi försökt lära oss men aldrig lyckats, gångerna vi skrattat tills vi gråtit, alla knäppa grejer vi varit med om och alla sjuka kommentarer och frågor som ställts under lektionerna. De tråkiga och dåliga sakerna tycks blekna bort jämfört med de roliga. Skratten är fler än proven. "Grymma tider" är egentligen allt jag behöver skriva om det.
Skolböckerna är inlämnade och skåpen rensade. Lärarna har givit lyckoönskningar inför framtiden och bjudit på fika. Tack för dessa år, kära klasskamrater. Vi har haft kul och skapat många minnen, men nu är vi nog allihop redo för ett välförtjänat sommarlov.