I tolv år har jag kämpat. Och nu är den äntligen här. Stunden jag har väntat på. Jag är färdig med gymnasiet.
Jag är klar med skolan. Allt är inlämnat, alla prov är gjorda och alla tal är hållna. Snart börjar ett helt nytt, totalt okänt kapitel i mitt liv som jag kan fylla med vad jag vill. Men först ska detta kapitel avslutas. Om två dagar sitter jag på ett flygplan med några av mina bästa vänner och klasskamrater för att fira att vi klarade det.
Om två veckor springer jag ut från gymnasiet för att inte återvända.
Dessa tolv år som grundskolan och gymnasiet har bestått av har varit de bästa i mitt liv. Visst, de har också varit merparten av min nittonåriga vistelse här på jorden, men de har verkligen varit bäst.
De har gett mig vänner som jag hållit fast vid och växt upp med från sju års ålder. Dessa år har gett mig kunskap jag aldrig skulle kunnat drömma om och erfarenheter som format mig till den människa jag är nu i dag.
Genom dem har jag fått möta några av de allra bästa människorna jag vet och som har hjälpt mig på så många sätt mer än bara med uppgifterna i skolan – alla mina bästa lärare, som gett mig mod att tro på mitt skrivande och på min kunskap; människor jag inte kan tacka nog eftersom orden inte räcker till.
Dessa tolv år har innehållit några av mina allra roligaste minnen, några av de tråkigaste och en hel drös upplevelser som bara kan beskrivas som konstiga. Det har varit så otroligt roligt och lärorikt alltihop.
Självklart har inte allting bara varit en dans på rosor. Jag tänker inte göra som man brukar och romantisera någonting jag tänker tillbaka på. Dessa tolv år har inte alltid varit enkla. Långt ifrån. Ibland har det varit så oerhört svårt. Jag har inte glömt bort de dåliga stunderna.
Jag kommer ihåg alla sömnlösa nätter, de hela veckor som bara bestått av stress, stress och åter stress. Jag kommer ihåg alla misslyckanden och besvikelser mina skolår har genererat. Jag kommer ihåg känslan av att inte vara bra nog. Dessa saker som har varit så helvetes jobbiga, känts omöjliga och som lämnat mig gråtande med världens ångest och som varit så otroligt påfrestande, på både kropp och psyke, och käntes som världens undergång - jag tog mig igenom dem. Allihop. Varenda en av de där satans uppgifterna, proven och redovisningarna.
Och det är precis det som är så otroligt skönt. Det är det som gör att jag kan skratta tills jag gråter, dansa tills mina fötter är fulla av blåsor, skrika högre än någonsin förr och bara vara så himla glad nu de kommande veckorna. För jag klarade det.
Dessa två veckor är jag oövervinnelig. För att jag har klarat allt. För att jag har kämpat i tolv långa år.
Och nu är det min tur att få fira.