Fenomenet skräck har gått många rundturer i mitt kanske mer än normalt oroliga sinne. I ärlighetens namn har jag ännu inte helt lyckats utröna vad skräckgenrens hållhake på mänskligheten är, men jag lutar åt ett milt sagt konspirationsteoretiskt svar.
Det skulle visserligen kunna vara så att människor bänkar sig framför skräckfilmerna för att de älskar känslan av adrenalin och dödsångest som tenderar att göra sig gällande.
Det skulle också kunna vara så att skräckgenrens grundmotiv är att fungera som en slags hångelutlösare med våta kyssar som resultat. Om så är fallet vill jag i det här läget kräva medskick av mjuk frottehandduk vid köp eller lån av hångelutlösande filmrullar.
Ett tredje alternativ är att ordet skräckfilm i själva verket är synonymt med "laxermedel", men då skulle jag i stället vilja tipsa gemene man om att ett paket tuggummi fungerar nästan lika bra.
För kundens bästa, om detta är skräckgenrens dolda budskap, föreslår jag utskick av toapapper till alla skit-i-brallan-av-rädsla-filmer som florerar i de svenska hushållen. På sätt och vis är det synd att vi inte bor i USA, för visst hade det väl varit aningen originellt att stämma filmbolaget för utebliven information om risken för laxerande effekt?
I sann dramaturgisk anda bör jag kanske avsluta med att avslöja sanningen bakom skräckgenrens framgång. För det är i själva verket inte krångligare än att skräckfilmer i alla tider har producerats av ondskefulla människor som antingen ämnar orsaka skrämselhicka, vattenskador till följd av alldeles för intensivt hångel (producenterna har förmodligen ett hemligt samarbete med sanerings- och byggfirmor) eller mardrömmar som måste lämna huvudet med hjälp av en psykolog (om det inte vore för att det är gratis att gå till psykologen som liten så skulle det helt klart vara så att psykologer och skräckfilmsproducenter har ett hemlighetsstämplat samarbete, men nu handlar det nog i stället om att producenter och psykologer vanligen ingår parförhållanden med varandra, och producenten utnyttjar således sitt arbete för att få behålla chipsskålen hemma för sig själv en extra timme innan partnern kommer hem från arbetet.
Hela skräckfilmsvärlden är som du nu märker en enda stor härva av konspiratörer.
Synd att vi inte bor i USA, för annars hade jag definitivt krävt en livsförbrukning av både toapapper och babymjuka frottehanddukar.