I slutet av januari besökte jag Paris under några dagar i samband med travloppet Prix dÁmerique. Jag förstod att flygplatserna i Frankrike stod under extra kraftig bevakning men blev ändå förvånad över uppställningen. Poliserna och militärerna rörde sig i klungor om sex och sex och sågs lite varstans bland trafikanterna och in och utgångarna. Beväpningen var lindrigt sagt tung och det var enkelt att begripa hur vapnen var tänkt att användas under en eventuell terrorattack. Fyra av de sex poliserna i klungorna jag studerade hade ”vanliga pistoler och mindre kulsprutor” medan de övriga två förfogade över den typ av eldkastare som slungar ut kulor i den mängd som skulle kunna slå ut en hel folkhop.
För det är väl så det är tänkt. Om en terrorist med bombälte tar skydd i en folkhop är det bättre att slå ut ett tjugotal än att riskera flera hundra människoliv.
Jag kan inte påstå att jag tittar runt nacken hela tiden när jag är i en flygplats men någon större lustkänsla är det inte längre.
Varje gång jag ser elitförband flaxar mina tankar iväg till mönstringen i Solna 1976. Jag var hyggligt tränad på den tiden och de som höll i mönstringen trodde att jag djävlades under testcyklingen. De avbröt testet och beordrade mig att komma tillbaka dagen därpå. Det blev extra tester och mäss om rekrytering till något kustjägarkompani där det i slutändan skulle utbildas ett halvdussin attackdykare per år. Jag drabbades av halvpanik. Det där var inget som tilltalade mig och efter flera turer hit och dit lämnade jag fotbollen i AIK och flyttade hem till Piteå med svansen mellan benen.
Riktigt så illa var det inte, men ”lumpen” gjorde jag till sist på LV7 i Luleå och när man tänker tillbaka är det bara roliga minnen som dyker upp från den tiden.
Sorgligt är det däremot att vi lever i en tid där det behövs poliser och elitsoldater som i mängd patrullerar flygplatser och olika attraktioner runt om i Europa. En del dagar fladdrar mina tankar iväg om hur saker och ting kunnat bli om man valt den där överlevnadsträningen. Inte minst under de korta intensiva träningspassen som jag genomlider närmaste veckorna.
Det i tisdags tog en styv halvtimme i anspråk och den vältränade brorsonen muttrade passet igenom hur otränad jag är. Första övningen gick ut på att kasta en sexkilosboll uppåt en vägg och sedan fånga den i djup knäböjande ställning. För mig började passet med bollen med en fläskläpp på nedstuds. Jag vek inte ned mig, men var dödstrött. De värden som fanns där en gång för styvt fyrtio år sedan finns av naturliga skäl inte där längre. Till och med bollsinnet tycks ha försvunnit hos hundrakilosklumpen som i den bästa eller sämsta av världar kunnat hamna i Kustjägarfacket.
En väldrillad elit, men det är skönt att man slapp bära vapen...