Skitväder för en husmålare
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är ett jävla jobb att måla. Tråkigt och tidskrävande. Det ska skrapas, tvättas, tejpas och, givetvis, målas. Gjorde ena långsidan stående på en stege och ovig eller inte (nej, jag är fan inte ovig) så är det ingen ultimat arbetsställning att måla hus från en stege.
Vet inte hur många gånger jag klättrade upp och ner och naturligtvis hoppade man sista metern. Där någonstans blev knäproblemet akut. En medelålders hundrakilosman ska kanske inte hoppa från stegar. Det svullnade, glappade och värkte.
Haltade in på jobbet och min ständigt skämtsamme kollega J gav mig några väl valda ord på vägen.
"Förr var alla leder mjuka utom en, numera är alla leder stela utom en".
Sjukgymnasten säger att det är menisken som krånglar, men att det bör kunna fixas med diverse rörelseövningar. Så nu kör man. Dessutom har jag kommit igång med träningen igen efter ett halvslött år. Som man säger, det finns inget ont som inte för något gott med sig. Eller hur det nu var. Men ovig - icke!
Nu ska gavlarna målas om vädrets makter inte har andra planer, men då behövs det skylift. Ett ypperligt tillfälle att kämpa mot akrofobin, som jag har en liten släng av. Bara att bita ihop. Allt som inte dödar - härdar, mumlar jag förtröstansfullt.
Torsdagmorgon och det regnar. När man ska måla hus är vädret tämligen viktigt och regn en ytterst irriterande omständighet. Humöret blir allt sämre och vid ettiden får jag definitivt nog. På med blåstället och ut. Joxar in skyliften på den trånga gavelsidan, sätter ut stödben och gör mig redo för skrapning och tvättning. Styr uppåt och försöker känna mig komfortabel när akrofobin smyger på. Lyckas bemästra den på ren vilja, bara för att upptäcka att skyliften står lite för nära fasaden.
Att flytta en skylift med handkraft är tungt. Särskilt om det lutar svagt uppåt och hjulen bokstavligen sugit fast i det plaskvåta gräset. Det är i sådana ögonblick man blir varse hur mycket fula ord man kan.
Hämtar bilen, kopplar på skyliften och med rykande lameller lyckas jag trixa den i nytt läge. Det visar sig fungera och med humöret på topp kör jag igång med skrap och skrubb alltmedan regnet strilar konstant. I det här läget skulle det kunna få hagla golfbollar och blåsa isvindar, ingenting kan stoppa mig. Som en blöt hund står jag i korgen och njuter av alltings djävlighet.
Ensam i en korg tio meter upp i luften finns det gott om tid att tänka. I takt med skurborsten tvättar jag bort de sista resterna av ilskan och tänker på fotboll som skön konst. Det mexikanska laget Chivas bjöd på oförglömliga upplevelser under Summer Games. Pojklagen födda 1993 och 1994 släppte inte in ett enda mål och spelade ut allt motstånd efter konstens alla regler. Det är något av det vackraste jag sett på en fotbollsplan och man undrar om ens Piteås
a-lag skulle ha en chans. Men jag undrar bara.