Jag är bisexuell. Det borde inte göra mig rädd, för vi bor i ett samhälle där det inte ska spela någon roll. Där det finns lagar på plats som ska hindra diskriminering och hatbrott, där de flesta människor tycker det är helt okej och var och varannan stad har en egen Pride-festival. Trots det darrar händerna lite över tangentbordet när jag skriver det och hjärtat bultar hårt vid tanken på att hemligheten som egentligen inte är någon hemlighet inte längre är något jag kan kontrollera själv.
Heteronormerna i samhället är så starka att de inte bara tillåter uppenbar homo- och transfobi att leva kvar utan några större konsekvenser – de leder även till att mer lågmält toxiska attityder blir normaliserade, och till internaliserat hat. De gör att man kan tvingas höra främlingar i offentliga miljöer diskutera homosexualitet som något äckligt och onaturligt utan att någon vågar säga ifrån. Att oräkneliga människor fortfarande tvingas ljuga för sina familjer. Och att det värsta man i en skolkorridor kan bli kallad för är bög.
Heterosexuella kommer ut hela tiden utan att behöva tänka på det – men att komma ut som homo- eller bisexuell blir en hel händelse. Att i förbifarten nämna att en framtida partner inte nödvändigtvis behöver vara en man eller att personen jag ska på dejt med den här gången är en tjej borde inte vara några problem. Men tänk om, tänk om en potentiell arbetsgivare i fikarummet, en lärare eller någon annan som på något sätt kan få makt över min framtid har fördomar om bisexuella tjejer? Tänk om min sexualitet skulle få någon att se negativt på mig och att det i sin tur skulle leda till ett lägre betyg, en förlorad chans till ett jobb eller bara allmänt obekväm stämning? Då känns det säkrare och enklare att bara le och hålla tyst även om det känns som att jag ljuger.
Extra skrämmande är det att som ung tjej komma ut som bisexuell – för de negativa stereotyperna om bisexuella är kanske som allra tydligast när det gäller unga tjejer. Bilden jag under hela mitt liv fått av bisexualitet är att det bara är en fas (man är ju antingen hetero eller homo, egentligen) och att bisexuella är otrogna, ytliga, översexuella, oärliga och att de bara söker uppmärksamhet.
Dessa fördomar kan komma fram från de mest oväntade håll. Inte bara från högerextremister utan från vanligt folk på bussen, andra feminister och från vissa delar av HBTQ-rörelsen. Det gör det svårt att känna sig riktigt trygg någonstans. Och att komma över mina egna internaliserade fördomar mot mig själv var bara det en lång process.
De allra flesta reaktioner jag har fått har trots allt varit positiva. Men rädslan finns ändå kvar – för på internet där folk verkar säga vad de egentligen tycker svämmar kommentarsfälten fortfarande över av bifobiska uttalanden och i riksdagen sitter ett parti med representanter som tycker att jag och alla andra som ryms under HBTQ-paraplyet är en skymf mot det svenska samhället. Vem vet var det kan sluta?