Sjuk? Nej, det är inte min grej. Jag är typ aldrig sjuk.
Redan här känner jag att jag är ute på djupt vatten. Ungefär som en överlevande som simmar i panik efter Titanics närkontakt med ett isberg 1912.
Vet inte riktigt var den liknelsen kom från, men kanske är det inledningen på Mikael Wiehes sång om fartygets jungfruresa som spökar. Han sjunger "Det började som en skakning på nedre däck" och lite så är det när kroppen plötsligt övermannas av olustig värk. Den liksom smyger sig på och efter ett par timmar får jag nog och går hem.
Sjuk! Jag som aldrig är sjuk.
Innan jag går skyndar sig Anitas pojk att deklarera att han bara har en sjukdag på tio år och då kaskadspydde han ner inredningen så att de fick tapetsera om hela huset.
Det går ett par dagar och börjar kännas lite bättre, men så blir det plötsligt värre och jag känner mig nästan lika knockad som The Mauler. Du vet den där MMA-svensken som inte var bäst när det gällde. Storstryk på hemmaplan. Ridå!
Nu är jag riktigt jävla sjuk och när det är som värst börjar jag fundera om det är någon som sitter hemma på kammaren och kör in en nål och vrider om i voodoo-dockan.
Det där med nålar och dockor får väl räknas som svart magi, men jag läser att voodoo är statsreligion i Benin och sedan 2003 erkänd som folkreligion jämställd med romersk katolicism på Haiti.
På Wikipedia står det att "Till skillnad från kristendomen tros Gud ha skapat jorden och människorna för att sedan tappa intresset för skeendena här och träda in i en passiv åskådarroll. Istället tillskrivs handlingskraften andarna som är indelade i familjer med gemensamma efternamn. De härskar över olika aspekter av människornas tillvaro. Varje enskild ande har sedan en motsvarighet i ett katolskt helgon. Eftersom Gud är passiv så är det andarna som man åkallar, blidkar eller ber till under ceremonierna."
Nu är inte Anitas pojk ensam om att "aldrig" vara sjuk. Nestorn på jobbet har under 50 års tjänstgöring bara varit borta en gång och då slog hjärtat frivolter.
"Sjuk" fnyser han och påstår att han inte ens varit förkyld.
Jackpot i genbanken. Det är inte alla förunnat och jag tycker nog att de här friskhetsfascisterna kan hålla igen med skrytet en aning.
Fast värst är de som kommer till jobbet när de är sjuka. De sitter där med skrällhosta och nyser ut sitt snorslem åt alla håll och kanter. Något slags straff borde de ha, så jag tar fram nålarna och dockan.
Läser om SCA-topparna och deras direktörspolare som blivit fartblinda av den berusande makten och den egna förträffligheten. Tom Wolfes mästerliga roman "Fåfängans fyrverkeri" kommer upp i mitt värkande huvud.
Här pratar vi om män med miljoner i lön och svindlande bonusslantar. Men det räcker inte. Det finns ingen broms när de kör ner sina smutsiga nävar i syltburken. Vi pratar om män som tror sig stå över lagen och närmare Gud än andra dödliga.
Orka bry sig, orka bli upprörd, men jag tar nog fram nålarna och dockan i alla fall.
Och i morgon börjar följetongen melodifestivalen. Ta betäckning! För här hjälper det inte ens med voodoo.