"Sexton år gumman, kan du fatta det?" Ungefär så låter det varje gång den sista milstolpen innan den kommande födelsedagen passeras. Nej, jag kan inte fatta det mamma. Det kan jag aldrig, inte ens den sextonde gången gillt.
Ändå älskar jag att fylla år lika mycket som jag gjorde när jag var liten. Att vakna tidigt på morgonen av familjen som sjunger "Ha den äran", riva upp pappret på paketen, blåsa ut ljusen på tårtan och önska sig... att aldrig växa upp. Förvirrande, eller hur?
I våras skrev jag en krönika om längtan efter att bli vuxen när man är liten. Ju äldre jag blir, desto mer förvandlas den längtan till en förhoppning om att bli barn igen. Jag ska ju flyga runt med Peter Pan, inte växa upp till en Kapten Krok. Andra stjärnan till höger och alltid ska vi vara barn.
Jag önskar jag kunde säga att jag sitter och knapprar ihop en stor fet lögn - att bli vuxen är ju en av tomten mycket mer välkommen och rimlig punkt på önskelistan än att spola tillbaka tiden och bli liten igen - men jag antar att ett år äldre inte automatiskt innebär klokare. Jag vågar nästan påstå att jag blir dummare och dummare för varje dag som går, varför skulle jag annars fortfarande tro på den där skiten. Jag och Peter Pan liksom? Kom igen, jag passar inte ens i grönt.
Samtidigt skulle det vara en ännu större lögn att säga att vuxenlivet inte skrämmer mig lite grann. Eller jättemycket. Kanske beror det på att när jag tänker mig livet som vuxen ser jag bara räkningar, gråtande bebisar och pensionssparande. Hade man blivit klokare varje gång man fyller år hade jag ju förstått att vuxenlivet är mycket mer än så, men när det gäller ålder är jag tunnelseende. Wow, inte fullt sexton år och åldersnoja, det var något nytt.
Det finns nog för- och nackdelar med att vara både barn och vuxen. Allt JAG vet är att jag trots allt kommer ligga sömnlös med pirrande mage kvällen innan min födelsedag.