Sen kväll på scen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Logjammin (vad det betyder vill ni inte veta) och min äldste son spela med Populärmusik. Najs, som Borat hade uttryckt det.
Fredagen var dock något helt annat. Gick ut sent och såg lite av The Ark och mycket av Mando Diao. Varav sistnämnda tilltalade mig mest. Vid tvåtiden var det så min tur att vadande i gul konfetti äntra scenen, Babylonscenen. Tråkigt nog var publiken noll trots att jag släppte ut hela mitt långa kroppsspråk, som av vissa anses nog så spektakulärt.
"Hello, Piteo" försökte jag desperat, men möttes av tystnad, så jag sjönk ner i min campingstol och förberedde mig för nio långsamma timmar som scenvakt. Att se en festival somna in för kvällen har sin speciella charm. Nej, nu ljög jag. Det är skittrist.
När de sista omslingrade kärleksparen och rumlarna raglat hem så blev det väldigt stilla på en scen förlagd till en bakgård. Då kom fåglarna. Hundratals måsar och trutar kalasade skränande och grälande på kvarlämnade matrester. Det tog en dryg halvtimme och sedan försvann de också.
En stund senare kom städarna och tog bort det värsta skräpet. Åt den gula konfettin som Pain fyrade av var det inte mycket att göra. Sedan blev det heldött.
Desto mer hade scenvakterna på Stora Scenen att berätta. Två nätter i rad bjöds det på livesex och då pratar vi hela paketet. Dessutom pågick ett party bakom scenen fram till klockan åtta.
För oss i periferin vaknade omgivningen ungefär då. PDOL-medarbetare ilade fram och tillbaka, ungdomarna som spelade teater för barnen anlände och började sminka sig och de första barnvagnsfamiljerna rullade in. Barnteatern var för övrigt helt okej. När scenchefen så småningom dök upp fick vi packa ihop och gå. Så otroligt skön en säng kan kännas ibland.
Svensk films grand old man är död. Spaltmil har
redan skrivits om demonregissören Ingmar Bergman och visst kan jag stämma in i hyllningskörerna, men mina första minnen av Bergman är - skräck.
Som barn såg jag "Hets", som Bergman skrev manus till, och blev rejält skrämd av den sadistiske läraren
Caligula (Stig Järrel) och än mer rädd blev jag märkligt nog av "Gycklarnas Afton" (1953). Det var särskilt en skådespelare, förmodligen Åke Fridell, som kändes otäck.
Döden (Bengt Ekerot) i "Det sjunde inseglet" (1957) gjorde inte saken bättre när han spelade schack med riddaren Antonius Block (Max von Sydow). Ni minns väl dialogen.
"Vem är du?"
"Jag är döden."
"Kommer du för att hämta mig?"
"Jag har redan länge gått vid din sida."
"Det vet jag."
Men få filmer har skrämt mig så mycket som "Persona" (1966). Närmast ett kammarspel mellan två för genren eminenta skådespelare, Bibi Anderson och Liv Ullman. Stämningen i filmen är oerhört förtätat och för ett barn är den lurande sinnessjukdomen svår att ta till sig. Den berörde mig illa och först när jag dumt nog såg "Exorcisten", nej, det är ingen Bergmanfilm, fick jag något att vara ännu räddare för.