Någon tyckte att vi skulle åka till Turkiet. Det lär vara fint där. Och billigt!
Jag sa direkt nej. Det går inte, jag kan inte. Du kan se det som en liten gest av solidaritet.
Turkiet är det land som fängslar flest journalister i världen. Det är många av mina kollegor som dömts till långa straff, ibland livstid. Andra är försvunna, mördade.
Den som kritiserar premiärminister Erdogan eller den politik som bedrivs riskerar i bästa fall att förlora jobbet. Pressfriheten är inskränkt och självcensuren utbredd. Ställ inga frågor, begär inga svar. Det är ett konstant förtryck.
Samtidigt gullar Reinfeldt och många andra europeiska politiker med Erdogan och lobbar för att Turkiet ska in i EU.
Det är inte bara journalister som drabbas. Tusentals studenter och många andra sitter fängslade på oklara grunder och utan rättegång. Brotten mot de mänskliga rättigheterna är många och svåra.
Givetvis är det inte mer synd om journalister än andra, men när ett land slår hårt mot yttrandefriheten och rätten att kritisera makten och berätta om missförhållanden så kan du vara säker på att ofriheten och rädslan löper som en röd tråd genom alla samhällsskikt.
Det är med andra ord inget land jag vill semestra i.
Turkiet är extremt, till och med värre än Ryssland, men det höjs röster om att inskränka pressfriheten även i västliga länder. När Edward Snowden avslöjar USA:s omfattande och illegala avlyssning av snart sagt världens alla medborgare så inleder Barack Obama en hetsjakt efter visselblåsaren. Det är onekligen en ironisk twist att Snowden befinner sig i Ryssland av alla länder.
I Storbritannien hotar premiärminister David Cameron med att skapa nya lagar som skulle omöjliggöra att medborgarna fick del av Snowdens avslöjanden. Han går hårt åt The Guardian som hade mod och kurage nog att offentliggöra avlyssningsskandalen.
Att FRA i Sverige är djupt insyltad i skandalen är uppenbart, men dementimaskineriet gör allt för att tysta kritiken och om inte det räcker så går det nog att plocka fram "brott mot rikets säkerhet" som ett tungt argument.
Demokrati och frihet är absolut inget som går att ta självklart. Vi måste slåss för det varje dag.
För många journalister, även på en i sammanhanget obetydlig tidning som PT, är det i grunden ett yrkesval där man tar strid för demokrati och yttrandefrihet. Den lilla mannens röst väger lika tungt som den starkes. Sant och relevant är riktmärken vare sig det handlar om världen i stort eller lokala föreningar som bluffar sig till bidrag.
Ta lilla Piteå som exempel. Utan mig och mina kollegor skulle maktens män och kvinnor aldrig behöva riskera att avslöjas om de går över gränsen. Inga oegentligheter eller hemliga planer skulle nå medborgarnas öron. Inga lögner skulle bli kända.
Det finns nämligen ingen annan som gör jobbet i en liten kommun långt uppe i norr. The Guardian har fullt upp med annat.
Som journalist kan du inte räkna med att bli populär eller älskad. När vi gräver fram skit är det inte ovanligt att man skjuter på budbäraren.
"Det vet man väl hur journalister är" kan det heta.
Fast till skillnad från våra turkiska kollegor riskerar vi inte fängelse och död.