Jag var helt upprymd när planet började närma sig marken i Luleå, jag förundrades över snön och längtade efter min familj så mycket att jag trodde jag skulle spricka.
Jag hade inte varit hemma på ett halvår och när vi åkte mellan Piteå och Luleå kände jag mig som en turist på grund av mängden jag uppskattade de snötäckta träden.
De följande dagarna gick jag mest omkring och var nöjd. Jag var nöjd över den rena luften, det goda kranvattnet, att folk förstod mig, att det inte var trängsel, att det fanns snö och att det var så mycket utrymme överallt.
Men jag undrar hur jag hade sett på saken ifall jag aldrig åkt, förmodligen hade jag nog inte sett på det med samma glädje. Självklart är det ju så det ska vara, man ska ha varma känslor över att komma hem!
Jag undrar ibland hur jag kan ha missat allt fint och min slutsats är att var man än bor så blir det vardag. Man gör det man ska och är glad att komma hem.
Allt äventyr och all spänning man känner på en resa försvinner när man går efter samma gata varje dag och vet var allt finns.
Man fascineras av kulturella skillnader och att upptäcka nya saker och man är där en begränsad tid innan man åker hem till det vanliga.
Det vanliga behöver inte vara tråkigt men man är helt enkelt så van att man inte kollar eller funderar en extra gång.
Hemma är alltså vanligt och vanligt brukar bli tråkigt. Borta är spännande men det är inte som hemma. Men nu blir jag förvirrad av mig själv, är Piteå hemma eller borta? Jag tror att det på något konstigt sätt är både och.
Men ni som bor där (jag gissar att ni gör det om ni läser Piteå-Tidningen) Försök vara lite glada över allt som ni har och jag saknar. De brukar ju säga att man inte vet vad man hade förens man förlorat det...