Sopborstarna förvandlas till lasersvärd och handdukarna knyts runt halsen och blir superhjältemantlar.
En träpinne blir ett mäktigt spjut och en sittdyna används som skyddande sköld.
Kriget kan börja. Kottarna flyger och vi tar skydd bakom buskar och stolar samtidigt som vi försöker träffa den andre med tennisbollar som i våra ögon är granater.
Vi befinner oss i vår egna lilla värld, där på stugan, och har så kul, tills mormors kratta går sönder. Då ber vi om ursäkt men får ändå några bullar.
Jag och min kusin har alltid varit väldigt påhittiga och haft bra fantasi.
Vi nöjde oss oftast med det vi hade och hittade och formade lekarna efter det.
Uppväxten bestod av Pokémon, kojbygge och kortspel, för att nämna ett fåtal grejer. Men där någonstans tror jag, trots att vi utvecklades kroppsligt, att mognaden inte riktigt hängde med helt och hållet ... vad "mognad" nu än innebär.
Ansvar, vuxet beteende och ordning - tillhör det denna kategori?
Jag menar ... självklart kan vi ta ansvar. För det mesta, i alla fall.
Visst har det hänt att hundarna blivit modedockor, att vi (mest jag) skadat oss en eller två eller flera gånger och att vi en gång köpte mig en råtta fast jag verkligen, verkligen inte fick ha en.
Omogna? Ändå. Rätt så. Men vi har ju läget under kontroll.
Det är bara så härligt. Att få vara liten igen alltså. Att smutsa ner sig och inte bry sig om hur man ser ut, att springa omkring i en hästmask och skrämma folk och att slippa ta ansvar, att slippa bry sig.
Jag har nog aldrig haft känslan att jag vill växa upp. Inte i beteendet i alla fall. Kanske är det därför jag är som jag är i dag. Så barnsligt mogen, med en nyans av ansvar och allvarlighet. Barnsligare än de flesta barn, fast ändå seriös, ibland.
I dag är jag och min kusin nästan 17 respektive 19 år gamla. Vi sjunger fortfarande Pokémon-låten, leker Star Wars med tomma presentpappersrullar och bygger snögubbar när möjligheten finns.
Sjukt barnsliga nästan hela tiden, men det är väl okej? Jag menar, om man ändå visar sin "mogna" sida då och då? För vi kan ju som sagt ta ansvar då vi måste ... (Ha-ha, yeah right!)