Redaktörn har ordet: Jag mötte Lovisa på nätet i USA
De senaste två veckorna har jag befunnit mig på resande fot, den senaste veckan utomlands, närmare bestämt i New York, Boston, Chicago, Detroit och Köpenhamn. Det blev ett intensivt flängande mellan mötesplatser, flygplatser och hotell, där jag hann sova alldeles för få timmar.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är två och ett halvt år sedan jag besökte USA senast. Kontrollerna inför flygresorna är lika rigorösa som då, men personalen tycks ha gott charmkurs eller så har de bara lärt sig att leva med den nya situationen efter alla
attentat och hot. Som resenär blir man helt enkelt vänligare bemött.
Att vara borta länge från hemmet som småbarnspappa känns tufft. Enligt vetenskapen har min dotter Lovisa, åtta månader, en minneshorisont på en månad. En vecka motsvarar med andra ord en fjärdedel av Lovisas medvetna minne.
Upplevelsen av tiden står i relation till hur gammal man är. Ju äldre du blir, ju snabbare tycker du att tiden går. Ett sommarlov för en sjuåring är en evighet, för dig och mig rusar det förbi.
Själv har jag minnen tillbaks till femårsåldern. En fjärdedel av mitt medvetna minne motsvarar tio år.
Ungefär så tänkte jag när jag gav mig iväg för två veckor sedan. Första svängen var bara på fyra dagar till Mälardalen. Jag kom hem och hann träffa Lovisa en dag innan det var dags att fara igen.
För att hålla kontakt med henne under förra veckan så kopplade jag upp mig med webbkamera ansluten till min bärbara dator. Det fungerade bra. Hon kände igen mig och vi kunde prata lite med varandra, så som pappor och 8-månaders bäbisar gör: ?Hej Lovisa, ska du vinka till pappa. Kan du skratta? Vink, vink!?
Kort och gott, jag hade en modern konferens i cyberspace med min yngsta dotter. Det kändes som ett bra sätt att korta ner tiden då vi inte kunde träffas.
Arbetsmiljön på en del amerikanska tryckerier är minst sagt tveksam. Hala golv, dålig renhållning och bullrig. Bullrig är arbetsmiljön i alla tryckerier men här i Sverige använder personalen hörselskydd. Det var si och så med den saken där. Det fanns också tryckerier som var pedantiskt skötta och där alla använde hörselskydd, så bilden är splittrad.
Hemma igen väger jag tre kilo mer än när jag for. Det skyller jag på biffarna. Dem är nämligen de amerikanska kockarna specialister på. In på faten kom stekar i halvkilosklassen, per person! Och de smakar så underbart att man inte kan låta bli att äta upp allt.
Det får jag nu ta konsekvenserna av. Framför mig ligger några tuffa veckor med mager diet och motion.
Det senare blev det emellertid inget av med i helgen, som mest har gått åt till Lovisa och att sova igen den gångna veckans förlorade sömn.
God Morgon!