Räfsa bort det mörka

Piteå2010-05-14 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En nära vän blundar alltid när det händer hemskheter på film och uppmanar mig att meddela när kusten är klar. Jag brukar småskratta beskyddande åt det där, men när jag tar mig an Lars von Triers ödesdrama "Antichrist" tvingas jag skygga med blicken ett par gånger. Den psykologiskt laddade filmen är förvisso bra, men de riktigt makabra scenerna ger mig ångest, kastrationsångest. (Jag knep ofrivilligt ihop benen när jag skrev det där sista).
På kvällen fullbordar jag mitt kulturella mörker med att plöja igenom Cormac McCarthys korta och nattsvarta undergångsroman "Vägen". (Den filmade versionen har för övrigt visats i Piteå i veckan).
Känner mig som nedstigen i Dantes "Den gudomliga komedin" på morgonen och jag känner mig nödgad att räfsa mig glad igen. Räfsa bort barr och skräp, ångest och ondska. Försonas med den nyckfulla naturen som börjat känna av den förödelse som bär mänsklighetens signum. McCarthy och von Trier har tagit det där ett par obehagliga steg längre.

För att bli lite muntrare läser jag om Olympiska spelen i Paris 1900. Detta andra spel i modern tid invigdes den 14 maj 1900, men avslutades inte förrän den 28 oktober. Utspritt och förvirrat avgjordes 85 grenar i 18 sporter. Damerna fick delta i tennis och golf.
En del udda grenar som krocket och tresteg utan ansats stod på programmet liksom skytte på levande duvor. Huruvida de var vita framgår inte på SOK.se, som är min källa.

Av en tillfällighet läser jag om duvjakt i Argentina i en jakttidning som jag hittar i ett väntrum. En makaber läsning om en snubbe som på en dag skjutit runt 800 duvor. En orgie i fågelmord och jag blir lätt beklämd. Blir man aldrig less på att döda?
Läser att jägarna vill skjuta svanar också. Ett argument är att de dumma svanarna tränger undan änderna. Nä men, buhu, buhu. Kvack, kvack, det är synd om änder. Och jägare!

Paris för 110 år sedan innebar inga större framgångar för Sverige. Ernst Fast tog dock brons i maraton efter mycket dramatik. Varje löpare fick en egen cykelguide som visade vägen, men fransmannen som guidade vår tappre svensk hade inte sin bästa dag på jobbet. Guiden fick ideligen fråga lokalbefolkningen om vägen och till sist körde han fel.
Den vid det här laget uppgivne Ernst Fast slängde sig i diket, men efter lång övertalning fullföljde han loppet. I mål hade han två löpare, givetvis fransmän, före sig. Det skiljde runt 40 minuter, men det sägs att fransmännen genade. Lägg till en medvetet eller omedvetet oduglig guide och det är inte otroligt att Ernst Fast var den rättmätige guldmedaljören.

Sverige tog ett guld också. Tillsammans med Danmark i dragkamp. I finalen slog det nordiska laget enkelt fransmännen. Bara två lag deltog. Men då dök USA upp på scenen. Jänkarna utmanade Sve/Dan och vann första dragkampen. I den andra hade Sve/Dan övertaget, men då fick huliganismen ett ansikte. Åskådare började hjälpa USA. Det uppstod tumult och slagsmål, men det hela avstyrdes och dragkampen avbröts.

Min egen kraftansträngning består av en stubbe som jag av outgrundlig anledning bestämmer mig för att gräva upp. Det är ett jävla slit, men efter ett par timmar är stubben borta. Och solen skiner och det är gott att leva och jag unnar mig en kall pilsner på Flygardan.
Läs mer om