Människor är rädda för förändring. Det finns givetvis stora individuella skillnader när det gäller förändringsbenägenhet, men det påstås i vart fall att det förhåller sig så.
Om inte annat finns fenomenet presenterat i psykologiska studier och allehanda utredningar. Vi är rädda för förändring. Okänd mark. Tvekar, tror att det ska bli sämre och klamrar oss fast vid det trygga och invanda.
Samtidigt kan vi vända blicken 25 år bakåt och konstatera att på en rad områden har förändringar kommit slag i slag i en svindlande fart. Det har gått det också och kan väl tjäna som en fingervisning om att det där med rädsla för förändringar är en aning överdrivet.
Vi är människor, överlevare, problemlösare. Ingenting kan stoppa oss. Om villkoren förändras så möter vi det med en överlevnadsinstinkt hämtat från djupet av vårt inre.
Så vad är slutsatsen av den här inledningen?
Att människor är rädda för förändringar, men att vi överlever och går vidare?
Kanske, men ett irriterande problem i den här kråksången är att oviljan till förändring används som ett överslätande argument i alla möjliga sammanhang. Exempelvis när någon vill försämra ditt liv och dina möjligheter så kan du vara säker på att mantrat används.
Du står alltså inför en förändring som du vet kommer att påverka dig negativt och möts av den här typen av svepande generaliseringar om att du är förändringsobenägen. Någon med ett lätt överseende leende på läpparna hävdar förtröstansfullt att allt blir bra när vi vant oss. Inget att hänga läpp över, alltså.
Men det är helt enkelt inte sant. Förändringar kan vara dåliga och värdelösa. En del förändringar leder inte till något bättre. Det blir aldrig riktigt bra. De kan till och med vara skadliga. För hälsan, det allmänna välbefinnadet och lusten.
Det här är sällan något som människor med makt bryr sig om. De bestämmer, men låtsas att de lyssnar och när de väl låtsats färdigt så bestämmer de. De utnyttjar helt enkelt tesen om vår ovilja till förändring när de vill genomföra försämringar.
Det kan givetvis få konsekvenser för de som drabbas, men hur mycket varningsklockorna än ringer och protesterna än ljuder så brukar den som sitter med korten sällan ge med sig och förändra sin förändring.
Det ligger i sakens natur. Någon vill visa beslutskraft och har helt enkelt inte sensorerna inställda för att förstå att förändringar bara blir bra om de som berörs faktiskt får gehör och inflytande.
Du kanske vid det här laget undrar om det är något särskilt jag pratar om.
Kanske det, men jag lämnar det där hän och fokuserar på förändringsbenägenhet i ett bredare sammanhang.
Låt mig ta ett förändringsexempel som fick konsekvenser för många människor.
När Alliansen drastiskt förändrade villkoren för sjuka och arbetslösa. Blev det bättre eller ens okej?
Tja, i någon mening för de som har och de friska. Men hur förändringsobenägna de sjuka och arbetslösa än kan påstås vara så var inte förändringen bra för dem.
Det är en universell sanning som gäller alla dåliga förändringar. Det räcker med att fråga de som berörs.
Men tro mig, det handlar inte om att människor är rädda för förändringar.