Public service när den är som bäst

Piteå2008-03-08 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förra hösten fick klass 9A på Johannesskolan i Malmö sina ordinarie lärare utbytta mot åtta av landets främsta pedagoger. Målet var att eleverna i slutet av terminen skulle vara en av landets tre bästa niondeklasser. Nu visas utvecklingen i SVT och dokumentärserien "Klass 9A" är public service när den är som bäst.

En av eleverna, Ala, har knappt varit med på en gymnastiklektion sedan han gick tvåan. När nya gympaläraren Igor Ardoris söker upp honom för att prata säger Ala att inte ens Gud kan få honom till gympan. Men en dag sitter han ändå på bänken i idrottssalen. När reportern frågar läraren hur han fått Ala att dyka upp svarar han:

- Vi kom överens.

Så genialt enkelt är det kanske inte. Men någonstans finns ett hopp i Igor Ardoris inställning. Vi kom faktiskt överens, och överenskommelser håller man.



En märkbar företeelse i "Klass 9A" är lärarnas genuina intresse för sina elever. Särskilt har jag lagt märke till att de visar att de ser och bryr genom fysisk beröring. En klapp på axeln, en kram, en handskakning. Ala och hans klasskamrater blir sedda. De finns. Det är fint. Fina lärare är livsviktigt.

Jag kommer alltid att minnas mina livsviktiga.



Under barndomsåren lägger man grunden för fysiken i resten av sitt liv. Jag var ett barn som satt i sandlåda och bakade sandkakor och provsmakade dem medan de andra ungarna i kvarteret cyklade varv på varv efter Barrgränd.

Det första idrottsliga minnet jag kan referera till tar mig tillbaka till tredje klass. Vi hade flyttat från Furulund till Pitholm och jag hade bytt skola. En dag åkte jag och hälsade på mina gamla klasskompisar och kände mig som stjärna för en dag. På rasten blev jag för första gången tillfrågad om att ingå i ett fotbollslag. Extrasnälla som de ville vara med mig lät de mig springa fri mot målvakten. "Skjuuut!" ropade mina kamrater och jag sköt. Efter att först ha lagt till bollen med händerna.

Hur väl de än ville kunde ju målet inte räknas.



Även om jag var aktiv i barndomen, senare har jag både tävlingssimmat och tävlingscyklat, så illustrerar detta minne ändå en känsla. En känsla av att inte vara smidig. Att inte ha fallenhet. Att vara lite rund. En man väljer någonstans i mitten när man ska bilda lag på gympan.

Redskapsgymnastik ger mig för övrigt fortfarande svettningar bara jag tänker på det.



På jobbet har vi varje år ett hälsotest och för första gången har jag varit med. Det kan tyckas som en petitess, men för mig är det stort. Att vara normalviktig. Att på allvar känna och säga att jag är nöjd med mitt liv. Fysiskt. Psykiskt. Arbetsmässigt. Träningsmässigt. Matmässigt. Med alltmässigt.



Redan innan hälsotestet visste jag att jag är på rätt spår. Att jag tar hand om mig och finner intresse i det. Men precis hur bra visste jag inte. Så nu tänker jag skaka av mig den där kvarvarande känslan av att ta fast bollen med händerna - och faktiskt se vad som är jag just nu. För om inte jag ser det, hur ska då Siri kunna göra det?





Läs mer om