De senaste två veckorna har folk vallfärdat till PT. Gemensamt för alla är att de är relativt unga och att de stirrar ner på sina mobiltelefoner. Att folk stirrar ner på sin mobiltelefon är förvisso inget nytt. I framtiden kommer en hel generation att vara närsynta och gamnackade.
Men varför stod de utanför PT? Vi lite äldre förstod ingenting, men en yngre kollega visste besked och berättade om Pokémon. Eh? Någon filur hade placerats i PT-huset, men fråga mig inte hur.
En eftermiddag när jag kom till jobbet stod fyra ynglingar böjda som till bön utanför entrén.
”Sorry, grabbar. Jag har precis skjutsat Pokémon till bussen. Hen skulle till Luleå” skämtade jag. De små zombierna kisade mot mig som om jag inte var riktig, men till sist skakade en av dem småleende på huvudet.
Men det är kul att det händer något. En del försöker lamt försvara fenomenet med att folk får röra på sig när de irrar runt för att samla Pokémons, men det räcker gott att det är kul. En lekfull happening som på intet sätt är sämre än något annat.
Så leta vidare, nördar, men filuren på PT har jag skickat iväg. Hen letar efter sin mamma. Pokémon, come home!
Själv letar jag inga Pokémons, men ibland undrar jag vad som händer. Satt och sega i lördags efter fredagens vinsurr på altanen. Inget hände och min hjärtevän tyckte att vi skulle fara iväg och hyra en stuga någonstans. Lite sent påtänkt, men så gick jag igång och föreslog en tur till Ritsem tidigt på söndagsmorgonen.
Sagt och gjort, vi bilade över Boden och styvt 40 mil senare landade vi i en liten primitiv stuga i fjällen. En fjälltur med hundarna och tidig kväll i stugan med vindhettade kinder, men det kändes som att vi ville mer. Jag lyckades få kompledigt på måndagen.
Tio grader och regn i Ritsem på måndagsmorgonen, så in i bilen och snabb färd mot Gällivare där jag tillbringade min barndom. Tio år sen sist och det kändes så där att besöka det vindpinade samhället vid fjällets fot. Än värre i Malmberget som till stora delar snart är utplånat på grund av gruvan.
Vi bestämde oss för att besöka platsen där Linaälven och Ängesån flyter ihop - Linafallet. Med ett fall på 16 meter är det Norrbottens högsta. Storforsen är förvisso längre.
Vi körde via Hakkas och Yrtivaara, sista 16 kilometrarna på grusväg och möttes av en öde parkering. Inte en människa. Campen med stugorna har slagit igen. Allt förfaller, men Linafallet är mäktigt. På andra sidan såg jag två fiskare. Det ska visst gå att äta fisken nu efter det tragiska dieselutsläppet i Gällivare i vintras.
Vi åkte hem och summerade 102 mil på 36 timmar. Det ni Pokémonjägare.