Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Är det konst att urinera på golvet? Den frågan kan vi lämna öppen, men performancekonstnären Itziar Okariz konstbevattning i offentliga miljöer har vållat rabalder i Umeå. Moderata kommunalrådet Anders Ågren är upprörd över att skattepengar (hon har fått 10 000 för att stående pinka i Norrlandsoperans foaje) används på detta sätt. Gissningsvis är det många som håller med, men vad är det egentligen hon vill säga med sitt pinkande?<br /><br />Okariz hävdar att det finns ett feministiskt perspektiv där själva pinkandet är ett sätt att ta plats som männen som är vana att markera revir. Jag förstår poängen, men som provokation lämnar det mig tämligen oberörd. Jag tänker faktiskt mer på städerskan som får torka upp skiten, förlåt, pinket efteråt.<br /><br /><br /><br />Som städare hamnar man ofta långt ner i hierarkin och i förhållande till lönen är ofta arbetsinsatsen pressad. Läser om städpersonalen på sjukhuset i Karlskrona som har underställts rent rigida regler (de gäller inte för annan personal). De får inte göra någonting, inte ens svara i telefon, om de inte stämplar ut först. Att de känner sig hunsade och kränkta är fullt förståeligt.<br /><br />Som det heter i talesättet:<br /><br />"Säg mig vilken lön du har, så ska jag säga dig vilken frihet du har i ditt arbete".<br /><br /><br /><br />Men tillbaka till Itziar Okariz. När hon genomförde sin akt i onsdags blev hon attackerad av en skäggig och vildögd man vid namn Dorinel Marc som höll fram en mugg och bokstavligen stal hennes pissiga konst. Upphetsat doppade han fingrarna i muggen och slickade på dem.<br /><br />"Det smakar konst! Det är äkta vara", skrek han.<br /><br />Det är möjligen sådant som kallas konstkupp.<br /><br /><br /><br />Men fråga inte mig om det här spektaklet är konst. Jag har erfarenhet av att såga konst när jag kritiserade den berömda pinne som kommunen köpte in för några år sedan. Vilket liv det blev i vissa konstkretsar.<br /><br />Jag kan också dra mig till minnes en händelse i barndomen då jag skulle kissa i en potta en sen kväll hos min farmor och farfar. Jag var i någon slags trotsålder och av ren impuls välte jag ut pottan med flit. En konstnärlig performanceakt som inte uppskattades av min annars så snälla farfar.<br /><br /><br /><br />Nej, då är jag mer bekymrad över förre statsministern Göran Persson som verkar ha gett upp tanken på ett eftermäle värt namnet. Tidigare har Persson uttryckt starkt negativa åsikter om lobbyister, men uppenbarligen är även starka åsikter till salu bara priset är det rätta. I Perssons fall sägs prislappen ligga på 5 000 kronor i timmen.<br /><br />Så nu pissar han på sina tidigare uttalade ideal och ansluter sig till den moderatstämplade pr-byrån JKL. Det känns onekligen futtigt och slutsatsen måste bli att för Göran Persson handlar det numera bara om att tjäna pengar.<br /><br /><br /><br />Och i morgon är det dags för det där programmet som vi smaksnobbar rynkar på näsan åt. Jag tänker givetvis på Eurovisionsschlagerfestivalen. Men numera tycks den renodlade schlagern ha fått stryka på foten. Det är gycklarnas afton och ett spektakel för dårfinkar. Spelbolagen har Ukrainas bidrag som favorit och den som hört låten och sett videon behöver inte vara smaksnobb för att få rysningar i själen. Pissdåligt, var det!
