Jag har tänkt lite på det här med att vara normal. Ett ord man helst ska undvika idag, då det ska uppmuntras att våga vara annorlunda. Att vara just normal idag är kanske mer avvikande än att inte vara det. Men jag vet inte hur jag ska kunna beskriva mig själv på något annat sätt. Jag har en mamma, pappa och två syskon, jag gillar inte att klä mig i manskläder, jag handlar inte på second hand, jag kan varken spela instrument eller fotboll, jag har aldrig åkt ambulans och jag knarkar inte. Jag har dessutom medelmåttiga betyg och varken humor eller utseende att döda för. Jag menar absolut inte att alla dessa saker är något att sträva efter, men förutsättningarna för att jag ska kunna skriva någon snyftande och hyllad självbiografi är väl inte de bästa. Antingen är jag normal eller bara så jävla tråkig.
Som liten var jag helt säker på att jag hade magiska krafter, jag hade bara inte upptäckt dem än. När jag fyllt elva år väntade jag hoppfullt på vändningen, nu skulle jag få bevis på att mina magiska krafter faktiskt existerade. Men något brev från Hogwarts kom aldrig och här sitter jag idag utan varken trollstav eller uggla, lika intressant som en färgburk utan några som helst hintar om vilken kulör det är frågan om.
Men hur blir man intressant då? Att kunna lära mig hur man typ dansar eller spelar fiol känns lite som att lära en gammal hund att sitta. Kanske ska jag försöka bli lite intellektuell, skriva en bok, bli politiskt aktiv eller börja forska i viktiga frågor så som miljöförstöring eller mänskliga rättigheter. Fast det känns både hopplöst och aningen överpretentiöst.
Jag får väl helt enkelt följa Oprahs råd och acceptera mig själv för den jag är. Det är lite av en klyscha, jag vet, men jag trivs faktiskt med mig själv. Ja, jag trivs med att vara en ung, tråkig och omotiverad pessimist!
Till sist tänkte jag avrunda med ett råd till alla ni udda kids där ute som känner er abnorma på något vis, misströsta inte: Det är faktiskt inte så jävla kul att vara normal.
Felicia Skiöld