Sådär ja. Påsken är över för i år, äggen är letade, magarna fulla och fula fjädrar i olika färger är utspridda på kanske lite för många ställen. Jag har tillbringat några dagar av mitt lov i fjällen med mina kusiner från huvudstaden. Vi har bott i deras morfars stuga, en riktig tvättäkta norrlänning från Gällivare med garaget fullt av snöskotrar, renskinn och hembränd sprit.
På kvällarna har det självklart uppstått en del diskussioner om mesiga fjollträskare på besök i Norrland (nej, Sundsvall räknas inte som Norrland) och insnöade norrlänningar som förvirrat irrat runt i innerstan. Sen började jag fundera på hur jag själv egentligen beter mig när jag lämnar trygga Norrland. Och jag kan ju omöjligt vara den enda med samma problem.
Båda mina föräldrar är ursprungligen från Stockholmsområdet, och jag har hela min släkt där. Trots det känner jag mig alltid aningen bortkommen när jag är där på besök. Jag är ju trots allt Arvidsjaurbo, och blir ofta lite ängslig bland mycket folk.
Bara att sätta mig på pendeln eller tunnelbanan själv är en utmaning. Vem ser minst farlig ut att sitta bredvid? Vilket säte har inte spya på sig? Eller vems telefonkonversation ska man tjuvlyssna på? Sen när man väl hittat en hyffsat bra plats så kommer nästa fråga: Vem kommer sätta sig bredvid en? In på pendeln kommer en äldre man iklädd kvinnokläder och jag håller krampaktigt tummarna. "Inte bredvid mig, inte bredvid mig, inte bredvid mig..." Självklart sätter han sig på sätet mittemot mig istället.
Sen för att inte tala om reorna, då Drottninggatan är full med ivriga shoppingalna människor som dyker på klädhögarna liksom hungriga vargar. Nä, då stannar jag hellre hemma. Kanske gjordes onlinebutiker för folkskygga norrlänningar som mig. Det enklaste hade egentligen varit om jag bara köpte mig en skylt där det stod "Keep away, I’m from Norrland" och hängde runt halsen. Jag säger som Ferdinand: Jag trivs bättre här, i mitt Norrland, där jag kan ha det lugnt och skönt och lukta på tallkottarna.