Jag har vadat över många jokkar. Ibland utan skor i det iskalla forsande vattnet. En gång drog jag och Streamer en kanot uppför en grund fors en tidig höstmorgon. Det var den gången vi lite senare satt i kanoten och hörde dånet närma sig bortom höjden. En plog av svanar på väg söderut flög bara 25 meter ovanför våra huvuden.
Nu är jag söderut, i Spanien, nej, jag har inte sett några svanar. Det är söndag och jag har precis stigit av den skumpiga lokalbussen i Nerja. Vi ska följa floden Rio Chillar upp till dess källa i bergen och poängen är att vi ska gå i vattnet.
Vi har vattenflaskor i ryggsäckarna och solen är redan obarmhärtigt varm.
De första två kilometrarna är ren transportsträcka. Här är floden helt uttorkad och bara arten av växtlighet skvallrar om att det faktiskt är en flodbädd vi följer, men så småningom ser vi en liten porlande rännil som efterhand tilltar. Vi kan gå torrskodda och det känns lite lamt, men landskapet är vackert och bergigt.
När ravinen smalnar av ändras förutsättningarna och nu är det bara att kliva ut i vattnet. Det är oväntat kallt, nej, inte som en fjälljokk, men i alla fall. Det är inte särskilt djupt. Ett par decimeter, ibland lite djupare.
Vi vadar uppåt, ibland kommer vi till en liten pool, men vi ser inga fiskar. Då och då små vattenfall som kastar sig ner för en brant. Efterhand smalnar ravinen av ännu mer, ibland bara ett par meter bred och vi kan skönja himlen långt där uppe. I forsarna pekar det brant uppför, men eftersom det är så pass grunt är det aldrig särskilt svårt, om än rätt jobbigt i värmen.
Efter cirka 2,5 timmar är vi framme vid det stora fallet som piskar ner. Här är det riktigt brant. När jag skrev det stora fallet är det en lätt överdrift. Det är hänförande, men tämligen litet. Om vi pratar vattenmängd och fallhöjd så är det meningslöst att nämna det i samma andetag som Storforsen.
Grejen med Rio Chillar är den storslagna naturen och framför allt att man går i vattnet. Jag har i vart fall aldrig gjort något liknande. Hemvägen är jobbigare och de blöta skorna skaver. En i sällskapet har rejält ont i fötterna, men efter nästan sex timmar är vi tillbaka i Nerja. Då har vi varit utan vatten i två timmar och i det läget smakar una cerveza grande som gudadryck.
Två veckor i Spanien är snart till ända och jag har gjort som alltid när det är semester; stängt av. Inga nyheter, inget brus, ja, haha, örat susar vidare. Det som händer får hända. Jag är lyckligt ovetande och befriad från måsten och krav.
Jag vet att allt det där ligger och väntar på mig och att vintern snart står kall och mörk utanför min dörr, men det är då det.