På upptäcktsfärd
Under cyklturen stannar Ove Lundmark och familjen till för att titta på en säl som har dött.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Enligt sägnen skall den danske förhandlaren ställt ett stop öl på kartan, lämpligt placerat över just Anholt mitt i havet. Bohuslän och Halland skulle tillfalla Sverige, det var klart, men Anholt som på den tiden var en del av Morups socken i Halland behöll danskarna genom denna list. Fräckt, visst men i ärlighetens namn ganska snyggt jobbat och nu känns det danska gemytet och ölpriserna härligt välkomnande för oss utlänningar. Så vi skruvar ihop cyklarna och ger oss ut på upptäcksfärd. Vi var visserligen här 2003 men har mycket kvar att se. Ön är två och en halv mil runt om och sanden närmast vattenbrynet är packad och hård. Vi cyklar i medvind och stannar ibland för bad, bestigande av sanddyner eller inspektion av en död säl. "Varför har den inga ögon"? frågar Svea med barnets ärlighet. "Han har nog tittat klart", förklarar jag halvpedagogiskt. Vid femtiden är vi längst ut på fyrudden och genom kikaren ser vi en annan och betydligt mer levande säl föda en unge ute i reservatet. Häftigt!
Anholt består till största delen av "Ökenen" som är just en öken. Det har eldats vid fyrplatsen allt sedan 1500-talet och skogen har därför bokstavligt talat gått upp i rök. Kvar blev bara ett magert jordtäcke som snabbt blåste bort och lämnade fritt spelrum för sanddriften. Jag säger så här: Det är ingen slump att ingen har hojjat genom Sahara, ej heller över Stenskär. Och om någon hävdar motsatsen så inte gjordes det med en mini-cykel från 1971, barnstol och hungrig fyraåring. Till och med Camilla, som annars är bra på att bita ihop, får något desperat i blicken när hon inser att stigen hem som såg bra ut på kartan består av ett sönderkört traktorspår i den finkorniga och mjuka sanden. Vi har en mil till båten och inget att dricka, inte ens vatten! Skall det vara så svårt att bygga en farbar väg, danskjävlar? Tre timmar senare är vi trötta, hungriga och oerhört törstiga tillbaka på Feelgood. "Vi haver vandrat likt vilsna själar i öknen, irrat plågade på ett stormigt hav." Vilken idiotisk vers, undrar vem som skrev den? En dansk? Ernst-Hugo? Jag?
I hamnen som är dimensionerad för 250 båtar är det trångt. Jag räknar till över 300 seglare och vi ligger i nionde led. Berra från 08-land lägger till på vår utsida men bryter ihop när jag berättar att norrmannen längst in skall iväg nästa morgon 08.00.
- Det kan han fetglömma! Slår Berra fast. Efter en stund kommer norrmannen klättrande ut och förklarar vänligt för Berra att det finns två alternativ. 1. Alla hjälps åt i morgon och får sedan en trevlig förmiddag. 2. Norrmannen själv knyter loss oss andra, seglar iväg och alla utom han får en besvärlig, tråkig och förmodligen dyr förmiddag. I morse klockan åtta var Berra borta och vi fick norrmannens plats. Så kan det gå till på Anholt ...
Ohoj.