På resande fot
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En svart man sitter på en åkskurmaskin och polerar det oändliga golvhavet och i bakgrunden spelas Eagles odödliga "Hotel California". En fetlagd man i tofflor hasar planlöst omkring. Han ger ett förvirrat intryck.
När vi senare checkat in och passerat säkerhetskontrollen är vi plötsligt inte svenskar längre eller något sådant. Här är baren öppen och det känns en smula märkligt att klämma en stor stark klockan fem på morgonen. Och fatalt, ska det visa sig. Jag glömmer nämligen att pinka och väl i planet, som blir stående bra länge i väntan på att få lyfta, är det försent.
Att vara kissnödig och inte få kissa är en plågsam upplevelse. Minuterna tickar fram, jag vrider mig i plågor och känner kallsvetten i pannan. Till sist lyfter planet och jag tar sikte på toan, men aj, aj, "sitt ner" väser flygvärdinnan med en blick som får mig att känna mig som en terrorist. Men jag håller ut. Det gör man alltid, tror jag.
Två veckor i ett varmt Spanien när höstens kyla, blåst och förruttnelse står för dörren hemmavid är balsam för själen. Det är skönt med sol och bad, kalla San Miguel och goda middagar, men allra skönast är de mörka, varma kvällarna. Att sitta på balkongen i shorts vid midnatt är ren livslust.
I trädgården växer bananer och mandariner, ödlorna kilar över de vitkalkade väggarna och syrsorna (eller om det är cikador) sjunger (eller vad dom nu gör) högljutt.
På dagarna läser jag böcker under parasollen på stranden. Jag har sparat Stieg Larssons omtalade deckare enkom för detta tillfälle och finner mig snart uppslukad. Jag är kanske inte överväldigad, men det är hyfsat spännande och välskrivet.
På ett strandcafe tycker jag mig se Lisbeth Salander. Hon har kortklippt svart hår, stora solglasögon och på skuldran kan jag skönja början av den där tatuerade draken. Hon läppjar på en mojitos och röker sina Marlboro lights.
När hon märker att jag stirrar möter hon min blick och säger kallt "Do we know each other?".
"Mm, jag har läst vad Stieg har skrivit om dig", svarar jag på svenska.
"Den jäveln, han gick ju och dog också", säger hon dystert, reser sig och försvinner med ett snett leende ur mitt liv.
På tåget till Malaga hamnar vi nära en äldre kvinna som gör sitt bästa för att hosta ihjäl sig och jag som lider av viss bacillskräck skruvar besvärat på mig. Ett par timmar senare besöker vi Santa Iglesia-katedralen och beundrar det arkitektoniskt och konstnärligt storslagna. Då hör jag hennes sataniska hostningar och jag kan bara anta att hon är där för att be en sista bön.
Jag flyr kyrkan och beställer en öl på en bakgata med det något lustiga namnet Calle Canon.