Den 7 februari börjar OS i ryska Sotji. Den ryska republiken hoppas kunna visa upp sitt allra bästa ansikte och självaste Vladimir Putin lovar att till och med bögarna ska få röra sig fritt på gator och torg när den stora OS-familjen ska frottera sig med varandra.
Så pass, tänker man, väl medveten om att Ryssland är ett land där man från officiellt håll jämställer homosexualitet med pedofili. Om det var backlash för feminismen i världen för några år sedan, så verkar hbtq-frågorna på väg åt samma håll. Överhuvudtaget verkar en moralkonservativ vind svepa in på många håll. Titta bara på Spanien där det finns långt gångna planer på att förbjuda abort, även för den som blivit våldtagen.
Här hemma debatteras och ifrågasätts feminismen för tillfället eller, rättare sagt, alltid. Visst finns det extrema grupperingar under feminismens breda och brokiga täcke, men det förändrar ingenting. Självklart är jag feminist.
För vad är motsatsen?
Att tycka att det är okej att kvinnor tjänar sämre än män, att kvinnor utsätts för strukturella orättvisor och att en jävla massa idioter till män använder knytnävarna för att befästa sin makt.
Girlpower!
Men snart är det OS och medierna radar upp de svenska medaljhoppen. Med maximal utdelning kan det rassla till ordentligt. Så väl i skidor på längden som nerför är chanserna goda. Så också i skidskytte och curling liksom i hockey.
Nu är jag en luttrad man så det där med maxutdelning sätter jag inga pengar på, men något guld kan det nog bli. Heja, Kalla! Vi väntar med glädje och sorg tills det är avgjort. Att ta ut något i förskott är både dumt och meningslöst.
Jag säger bara Vladimir Kopat.
OS i Salt Lake City 2002. En ångestkänsla för evigt skvalpande i hjärnans nervbanor i amygdala och hippocampus.
Tre kronor hade börjat lysande. Klang och jubel i 5-2-segern mot Kanada följdes av 2-1 mot tjeckerna och 7-1 mot Tyskland i den avslutande gruppspelsmatchen.
Det började lukta guld, OS-guld, men först skulle Vitryssland avfärdas i kvartsfinalen. Ett Vitryssland som förlorat alla sina gruppspelsmatcher och tillmättes noll chans att störa Sverige. Det var klart, vi hade redan vunnit innan första tekningen. Det trodde spelarna och det trodde vi i tv-sofforna.
Resten är historia. Vi vann skotten med 47-19, men förlorade matchen med 4-3. Ja, det var den där Vladimir Kopat som drog iväg ett fladdrigt långskott och exakt vad Tommy Salo gjorde vet nog inte ens han själv, men på något sätt lyckades han flippra in puckjäveln.
Ridå! En stjärnsmäll som sved hårdare än piskrapp. Jag minns att jag blev illamående, närmast fysiskt sjuk.
Hårda ord avlossades och min dåvarande chef här på PT skrev några illa genomtänkta rader i tidningen om svek som han sedan fick äta upp när papporna till våra dåvarande hockeystjärnor från Piteå stegade in på redaktionen.
Så, låt oss inte ta ut segrarna i förskott och låt oss förstå att det är okej att misslyckas. Fast helst inte i OS.