TORBJÖRN CARLSSON: Om Zlatan och det stora äventyret

I mina mörkaste stunder får jag för mig att Zlatan redan passerat sin högsta punkt av fotbollskarriären. Att allt numera bara är ett förtvivlat kaos fyllt av ängsligt halvhjärtade dribblingar, dåligt avvägda skott och krampaktiga försök att få fart på en märkligt stillastående spelstil. Att allt låser sig i en smärtsam grimas när ännu en boll rinner ut i ingenting eller slutar i en onödig avblåsning för ännu en slapp offside.

Men det är bara i mina mörkaste stunder jag tänker så.

I mina ljusare stunder ser jag en spelglad Zlatan som klackar, skarvar, utmanar och snurrar upp desperata motståndarbackar. Och gör mål!

Men hur än Zlatan mår förlorar inte Sverige mot Trinidad/Tobago i morgon. Vi gör mål och håller nollan, trots att Isaksson är sönderskjuten och backlinjen sviktat.

Henkes kvicka rörelser och spelförståelse och Fredrik Ljungbergs fart och briljans räcker en bra bit. Just Ljungbergs betydelse för landslaget är kanske större än någonsin och det är bara att hålla tummarna för att kroppen håller.

Det talas mycket om hur Zlatan behandlas av media och sant är att det varit en del övertramp, men jag köper inte påståendet att det är hans slaviska ursprung som är orsak till mer eller mindre illvilliga skriverier.

Tjurskallig avoghet och en ibland väl så arrogant och vårdslös spelstil har skaffat Zlatan en del ovänner så väl på som vid sidan av plan. Zlatan kommer inte från någon trygg medelklassidyll, utan från en tuff uppväxt i Rosengård. Kanske inte en värsting, men med en underdogs perspektiv på tillvaron. Fuckar du mig, så fuckar jag dig.

Kopplingen är inte klockren, men det finns ett liknande mönster i den komplicerade relationen mellan Björn Borg och media.

Jag anser fortfarande att Zlatan är en av världens intressantaste fotbollsspelare och om det lossnar kan det bli magiskt i VM. Alternativet vill vi nog helst slippa tänka på. Men även om, Sverige vinner i morgon.

Själv ska jag leda mina 94-pojkar i Examenscupen. Matcher hela dagen och skulle det gå riktigt bra eller, hm, illa, spelar pojkarna final samtidigt som Sveriges VM-äventyr inleds. En eventuell krock som jag inte riktigt orkar ta i just nu.

Möjligheten finns ju att pojkarna rent av missar slutspelet, men med tanke på säsongsinledningen är det kanske inte så troligt. Vi spelade nyligen borta mot Lira. Ett av länets absolut bästa och målfarligaste 94-gäng.

Med defensiv uppställning och lagarbete hoppades vi klara 0-0 eller rent av kontra in 1-0. Så blev det inte. Pojkarna spelade som i trance och vann med 4-0. Det är sådana stunder som medelålders tränare får något tjockt i halsen.

Det är så mycket som hänger på viljan och inställningen. Att alla gör sitt yttersta. Om inte blir det förlust mot vilket sopgäng som helst och det är nog det enda som kan hindra Sverige från att vinna mot Trinidad/Tobago. Underskattning och slapp inställning, samtidigt som karibierna gör sitt livs match.

Det får inte ske. Det kommer inte att ske. Nu börjar det stora äventyret.