Lördagmorgon på Kallax. Vi ska ner till Stockholm för att fira en vän som fyller 50 år. Bara över helgen, så vi har nöjt oss med handbagage.
Säkerhetskontroll och ganska snabbt inser jag att det var ett misstag. Den ambitiösa vakten hittar ett av mina vapen - en tandkrämstub. För hustrun går det ännu sämre. Ansiktskrämer och annat jox beslagtas metodiskt.
Det är ingen bra start på en partyresa, men jag försöker ta det med jämnmod och tänker att det är ett litet pris att betala i terrorismens tidevarv. Bara gud vet vad jag kunde ha gjort med tandkrämen. Extra fluor och allt.
Det är 40 minuter kvar till avgång och jag tänker att en öl kunde sitta bra för att släta över tandkrämsfadäsen. Men icke!
"Tyvärr, vi får inte sälja öl före klockan elva" upplyser den vänliga expediten.
Klockan är tjugo i och jag startar en liten diskussion om klockslaget och blir upplyst om att det är lokala regler. Det är Luleå kommun som fattat beslutet.
Vid det här laget kan jag bara le och över en kopp kaffe börjar jag fundera över denna lilla lokala lag. Upplysningsvis är det helt andra regler som gäller på Arlanda.
Låt mig för ordningens skull poängtera att det här inte är någon stor sak. Så varför bryr jag mig då?
Därför att jag undrar vem som fattat beslutet. Kan det rent av vara Karl Petersen? Eller är det någon handläggare med alldeles för lite att göra.
Det finns nämligen ingen logisk förklaring.
Någon, alltid denna "någon", har alltså suttit vid sitt skrivbord av behandlat furu och vridit och vänt på det här med ölförsäljning på flygplatsen. Funderat över när ölen lämpligen kan börja serveras och av outgrundlig anledningen fastnat för klockan elva.
Varför just elva? Varför inte klockan tio eller tolv eller kanske kvart i elva?
Det är, som sagt, ingen stor sak, men det är just det här som irriterar mig. Att det sitter någon med alldeles för lite att göra och tycker sig ha rätt att bestämma vid vilken tid det är lämpligt att andra människor ska få ta sig en pilsner.
Sverigedemokraternas partiledare blev nyligen tårtad och övertonerna efter denna handling har seglat högt över målet.
Som demokrat är jag överens om att även misshagliga röster har rätt att uttrycka sig fritt, om än inte oemotsagda. Att tårta någon kan givetvis ur det perspektivet ses som ett övertramp, men som terrorhandling hör det snarare plats i det godmodiga pajasfacket. Ett gräddigt statement mot den rasism, om än förklädd i kostym, som breder ut sig i Sverige och Europa.
Politiker ropar på hårdare straff och korrekta kolumnister nämner tårtning i samma andfådda andetag som knivhugg i en utrikesminister.
Ungefär som om ett snatteri av en kola äger samma dignitet som när kostymklädda skojare snor miljarder från vår skola och omsorg.
Men det är inte samma sak. Det kommer aldrig att bli samma sak.
En tårtning är säkert en obehaglig överraskning för den som drabbas och det är fullt möjligt att det leder till rädsla och chock. Det kunde ha varit en kniv, ju!
Men det var ingen kniv. Det var en tårta.
Så, det där med hårdare straff? Två års fängelse, spöstraff, dryga böter.
Hur otrevligt det än kan upplevas så är en tårta en tårta. Ingenting annat.