Det har snart gått tolv år sedan USA med vapenbröder anföll Irak och störtade diktatorn Saddam Hussein. Ytterst få torde sörja Saddam Hussein, men redan då visste vi att kriget blev möjligt på rent lögnaktiga grunder.
Sanningen är krigets första offer, som det brukar heta.
Följderna blev blodiga och lidandet stort för det irakiska folket. Sviterna av USA:s överfall kan vi se än idag och IS snabba framväxt i Irak är en direkt följd av det som kan betecknas som ett brott mot folkrätten.
I dag är problemen så stora i Irak och än större i grannlandet Syrien att USA måste trappa upp sina insatser i regionen i hopp om att kunna krossa IS härjningar.
Men det är den lögnaktiga propagandan som är mitt ärende. Det pågår som bekant inbördesstrider i Ukraina.
Den västerländska debatten skulle kunna sammanfattas med att allt är Putins fel. Den svenska debatten är i långa stycken förenklad och för den som bara läser mainstreamjournalistiken är den närmast fördummande.
Ingen behöver tvivla på att Putin är en maktspelare som om så behövs värnar den ryska säkerheten med militär kraft.
Men den grundläggande lögnen som sprids via amerikansk propaganda är att det är Putin som är anstiftare och skuld till krisen i Ukraina.
Det här sistnämnda påstående skulle kunna anfärdas som att jag är blind för verkligheten och går i ryska ledband, men det är inte jag som påstår det.
Den amerikanska journalisten Robert Parry skriver i sin bok "Bakom kulisserna i Kiev" (Karneval förlag) att medias rapporteringen från det som händer i Ukraina är "Den mest ensidiga bevakningen i mannaminne av en större internationell kris" och räknar upp en rad lögner som diktats ihop. Läs boken om du vill veta mer.
Det går också att ta del av den amerikanske professorn John, J. Mearsheimers essä med titeln "Vems fel är Ukrainakrisen?". Mearsheimer går tvärs emot den rådande amerikanska doktrinen och hävdar att "Roten till problemet är utvidgningen av Nato" och strategin att bryta loss Ukraina från beroendet av Ryssland.
Här kan självfallet hävdas att Ukraina har rätt att välja väg och revolutionen för ett år sedan kanske kan ses i det ljuset. I våra ögon var demonstrationerna som föranledde president Janukovytjs avsättning en folklig resning.
I Robert Parrys bok framgår att nykonservativa krafter i USA och inhemska nynazister i Ukraina spelade en viktig roll i detta spel.
Som bekant består befolkningen på Krim och i delar av östra Ukraina av en majoritet ryssar. När den nya ukrainska regeringen med inslag av fyra ministrar från fascistpartiet Svoboda direkt införde nya lagar som inskränkte autonomin i dessa delar och även andra långtgående förslag som slog mot den rysktalande befolkningen så blev reaktionen häftig och det vi ser idag är följderna av detta.
Nu ska inte detta missförstås som att Putin inte agerar i det maktpolitiska spelet, men det är inte så svårt att förstå att Ryssland inte vill ha ännu ett Natoland inpå knutarna.
Självfallet går intet Putin fri från kritik, men verkligheten är kompexare än en kamp mellan goda och onda.
Förhoppningsvis är en fredlig lösning på gång i det sargade Ukraina. Motsatsen kan bli förfärlig.