Jag har länge funderat på att skriva en krönika om långdistansförhållanden men jag har alltid tänkt "åh så jobbigt att tänka på" och valt ett annat ämne. Jag har även tvekat för att det är väldigt personligt. Men jag skriver om det nu dels för att jag vet att vissa som läser detta själva funderar på att åka som au pair och kanske har en partner. Jag skriver också om det för att krönikorna handlar om mitt liv som au pair och det här är en del av det.
Jag måste varna att det inte finns så många positiva saker att säga. Kul är det absolut inte och jag tror jag är den sista au pairen här som fortfarande har kvar sitt förhållande. De flesta gjorde slut efter någon månad.
När vi hade bestämt oss för att det skulle var det bästa alternativet så var vi ganska säkra på att det inte skulle vara några problem "hur svårt kan det vara?" och "det är klart VI klarar det". Vi hade inget mer är gissningar och en positiv attityd att gå på.
Hela grejen med att ha en partner är ju att få vara med varandra, krypa nära och berätta om sin dag. Byt ut det till att ni har varsitt eget liv med saker att göra, olika scheman och att ni i bästa fall får sitta på en hård kontorsstol och slentrianmässigt skriva "åh vad jag saknar dig..." i Facebookchatten då och då.
Det är inte kul att säga hejdå, sätta sig på ett plan och inte veta när man ska ses igen. Det är inte kul att sova själv, krångla med resebokningar och bråka över skype. Långdistansförhållanden suger!
Men vi har faktiskt valt det själv. Ingen av oss har blivit bortgift eller skickats ut i krig. Vi tog ett beslut att bo i olika länder för att vi var på olika ställen i våra liv och det passade oss bäst just nu. Inte så värst romantiskt.
Ibland är det jobbigt att vara ledsen just för att jag vill vara självständig men jag kan inte hjälpa att jag blivit så förbaskat kär. Vi får det att fungera genom en massa vilja och tanken på att det inte alltid kommer vara så här. Sen så är det ju väldigt roligt när vi väl ses.