Om djurplågeri och bekännelser
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En sten träffade och grodans lårben slets av. Jag drabbades av panik och i samma ögonblick dök min mamma upp. Hon blev fruktansvärt arg på mig och kanske än mer på storkusinen.
Det här minnet är inbränt i mig och jag känner än i dag obehag när jag tänker på grodan. Händelsen har definitivt präglat mig och även om jag har varit på råttjakt i pojkåldern, så har jag aldrig, aldrig mer hemfallit åt djurplågeri. Att döda djur är inte min grej och det blev inte ens jägare av mig, trots att min pappa gärna ville ha en jaktkompis.
Visst är det illa att stena grodor, men huruvida det var ett tidigt tecken på störning låter jag vara osagt. Inte heller tänker jag polemisera med psykiatrikern Per-Axel Karlsson som varnar för att djurplågare ofta lider av psykopati och empatistörningar.
Nu var visserligen de tre pojkar, som nyligen plågade livet av en igelkott i Öjebyn, betydligt äldre än sex år, men kanske var det bara dumhet, grupptryck och en stundens idiotiska ingivelse. Det är avskyvärt att ge sig på försvarslösa djur, men en from förhoppning är att föräldrarna tar saken på allvar och pratar med sina barn. Klarar de av att skämmas och ångra sig tror jag mycket är vunnet.
Jag har läst någonstans att seriemördare och andra sadister ofta börjat med att plåga djur i unga år. Men jag vill tro att det är galningar som handlar ensamma. Någon som skär kor och hästar i underlivet eller torterar fastbundna katter. Och njuter av det. Misstänker att det inte är så lätt att bota den typen av störningar.
När jag pratat med vänner om igelkottens öde och berättat om min barndoms traumatiska groda, så visar det sig att fler har obehagliga minnen av att ha dödat djur i unga år. När min dotter med avsmak kommenterar den ihjälplågade igelkotten säger hon "Varför är det alltid pojkar som gör sånt här? Vad är det för fel på er egentligen?"
Något bra svar har jag inte, men det slår mig att det bara är män som tycks ha minnen av onödigt och dumt dödande av djur. Det är ingen upplyftande insikt, men trots mitt kön kan jag inte hitta några enkla förklaringsmodeller. Att prata om det är nog en bra början.
Flera läsare är arga på PT för att vi stängde kommentarfältet på webben, men det var nödvändigt. Jag har läst några av de ej publicerade inläggen och funderar över vilka störningar dessa människor lider av. Att känna ilska och vanmakt är en sak, men när det skrivs att pojkarna borde misshandlas och torteras - ja, rent av dräpas - så är det något som är allvarligt fel.
Att plåga ihjäl en försvarslös igelkott är fullkomligt oacceptabelt, men hatarna borde se sig omkring och se den värld som tillåter att tusentals plågade barn dagligen dör på grund av svält, sjukdomar och krig. Eller alla de föräldralösa barn som driver omkring utan hopp och de barn som utnyttjas av samvetslösa pedofiler.
Kanske räcker inte ilskan och inlevelsen riktigt till då.