Om att åka tåg
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Resa långt" frågar han med sin hesa grötiga röst.
"Mmm, jättelångt" bekräftar jag.
Stationsmannen lever sitt vakna liv på den lilla stationen. Han tillhör inventarierna och det skulle nog kännas lite tomt om han plötsligt försvann. Tågpersonalen brukar bjuda den oförarglige mannen på kaffe.
Självklart är tåget försenat. Det hör till och man orkar inte ens bli upprörd. Två män sjunker ner bredvid mig. Den ena är ryss, från Kirov i Uralbergen. Dit är det också långt.
Hans svenska kompis med tjocka glasögon öppnar en flaska rysk sprit kryddad med peppar. Han vill bjuda och när jag tvekar försäkrar ryssen att det är gott och tillägger "från Kirov, min hemstad".
Jag smakar artigt och det är gott. Styrkan värmer välgörande. Svensken, som jobbar i virkesbranschen, berättar inlevelsefullt om sina många resor i öst.
En ung kvinna med en märklig blandrashund kommer in. En bekant hejar och frågar vart hon ska.
"Till Örebro", svarar den unga kvinnan och försöker få hunden att sitta.
"Örebro?" undrar bekantingen.
"Jag ska flytta dit. Jag har fått jobb. I äldreomsorgen. Jag börjar på måndag".
En bit bort sitter ett äldre par och spelar bridge med någon slags bricka som de skickar mellan varandra. Mannen är den drivande. Han har ljus sidlugg och liknar någon kändis, men jag kommer inte på vem. Kanske hockeyexperten "Ankan" Parmström.
Tåget, som är en dryg timme försenat, är nästan fullsatt. Det är fredag och många tar en öl i restaurangvagnen. Jag slår mig ner bredvid ett äldre par som dricker kaffe och äter oaptitliga inplastade bakverk. Jag försöker läsa, men lyset försvinner med jämna mellanrum.
Mannen drar några haranger om dålig tågkomfort och förseningar. Han har förvisso rätt, men jag har svårt att engagera mig.
Efter en stund går det äldre paret. Två värnpliktiga tar plats. De diskuterar och jämför lumparminnen och befäl. Ska man tro en bråkdel så torde det vara rätt illa ställt med den svenska officerskåren. Samtidigt kan de inte dölja sin beundran för ett skogstokigt machobefäl. Det är outsägligt ointressant så jag går till kupen.
I tidningen "Världens historia" läser jag om hur det gick till när Australien koloniserades och varför just dagens datum firas som nationaldag. Det är en ganska dyster läsning. Inte minst med tanke på hur illa det gick för ursprungsbefolkningen aboriginerna.
I maj 1787 seglade elva skepp med straffångar och militär besättning mot Botany Bay (i närheten av nuvarande Sydney) som av James Cook beskrivits som ett paradis på jorden.
Efter en mardrömsresa på 252 dagar anlände skeppen till Botany Bay och möttes av en chock i form av en solsvedd hed. Att grunda en koloni på den platsen var omöjligt. De seglade således norrut och fann Port Jackson och där hissades Union Jack den 26 januari 1788.
Klockan tre på natten väcks jag. Loket har gått sönder. Ett nytt är på väg. Det tar bara tre timmar, men vem orkar bli upprörd. Dessutom gillar jag att åka tåg.