Det omvända fenomenet gäller också och kanske ska stockholmarna bäva, för snacka om omväxlande väder under tre dagar i olalala Tjockhult. Tisdag och det är frost på fälten, strålande sol och magnifika bilköer in mot stan. Vi kryper fram i hyrbilen och jag inser att Stockholmare måste vara av ett sällsynt tålmodigt och segt virke. För hur orkar annars bilpendlarna sitta där i sina bilar morgon efter morgon, kväll efter kväll.
Men vi tar oss fram, det gör man alltid, om än en del bilister satt fast i åtta timmar när blixthalkan slog till för någon vecka sedan. Nu är det inte halt, bara en minusgrad och vi cruisar söderut mot Norrköping med bilradion som behaglig ljudkuliss. Vi ska träffa en man som vigt (hm, han heter faktiskt Wigh) sitt liv åt att lyssna på polisradion och numera är det en affärside som räcker till lön åt fyra anställda och lite till.
Han berättar att när de anställda har semester en månad under sommaren så flyttar han in sängen i arbetsrummet och sedan är han i gång dygnet runt. Det har kostat honom två hjärtinfarkter och tre spruckna äktenskap, men han verkar inte överdrivet ledsen för det.
Vi ska lämna in hyrbilen vid Centralen på Vasagatan senast klockan 19.00 och i teorin är det inga problem, men i praktiken visar det sig lättare sagt än gjort. Vi snurrar runt, runt och spanar allt mer desperat. När klockan är 18.59 ger Bassman upp och viker suckande in på en ledig parkeringsficka och precis där ligger firman. Med tjugo sekunder till godo rusar jag med vild blick in i lokalen och skrämmer nära nog slag på den ensamma tjejen, men vi hinner och det är det viktigaste.
Efter att ha varit igång i 14 timmar i sträck känns en kall öl som en lämplig belöning och i Stockholm är det definitivt inga problem att hitta riktiga pubar (om än samtliga kan tillhandahålla mat). Låt mig här och nu rekommendera Duvel på Vasagatan. Här är det belgisk öl som gäller och somliga kostar ett par hundra spänn. Vi nöjer oss med en billigare mörk ale, Wellamara, och en halvmörk, Kwak, som rinner lent och fint. Den sistnämnda serveras i timglasformade glas och när man når hälften blir det något slags undertryck och plötsligt kommer vätskan med en väldig fart.
Den trevliga bartendern berättar att de midjeformade glasen stod i trästativ så att riddarna kunde svalka sig under ritt och strid, men han tillägger att sanningshalten nog får tas med en nypa salt.
Men det var det där med omväxlande väder. På onsdag är det riktigt kallt och på eftermiddagen faller det snö. Att ta sig ner för Götgatsbacken kräver en skitnödig gångstil och tungan rätt i mun. Plötsligt kommer en äldre dam skrikande och kanande innan hon gör en vådlig vurpa, men hon klarar sig från brutna ben.
På torsdagen är det plötsligt plusgrader och regn. Vad det är i dag är svårt att veta, men jag tror inte att Anders
braskar.
0911-654 23