Då jag testade studentmössor för första gången för bara några veckor sen så blev det lite jobbigt. När jag insåg att antalet månader som är kvar till studenten endast är ensiffrigt så dog jag lite inombords. Och då jag insåg att ansökningar till skolor och kurser förväntas vara inskickade innan slutet av 2012 så bubblade ångesten fram och då jag insåg att wow, slutet på 2012 är bara två månader bort, så blev det bara värre. Droppen var nog när vår studievägledare klev in i klassrummet en dag och började prata om vår framtid och universitet och flytta hemifrån.
Kan någon förklara för mig hur det här hände? Hur är det möjligt att jag har blivit 18 år gammal och börjat sista året på gymnasiet utan att jag ens varit medveten om hur det har hänt? Det känns som om jag halvsovit genom hela min ungdom och så helt plötsligt så vaknar jag upp och så förväntar alla sig att jag är redo och vet exakt vad jag ska göra. Jag känner mig som Captain America!
Inte för att jag inte vet vad jag vill göra. Jag vet exakt vars jag ska, helt klart. Men innan detta så var det bara prat. Det var planer och det var så långt in i framtiden att jag inte riktigt tog det på allvar. Men nu är det allvar, det är på riktigt, och jag är livrädd.
Jag vet inte vad det är som skrämmer mig. Att göra misstag, att jag ska hamna någonstans där jag inte vill hamna, att jag inte klarar av det. Jag vet vad jag vill, men om jag misslyckas - vad gör jag då? Det är så mycket jag vill göra, men samtidigt så mycket som jag inte vill ska hända och allt det här bara byggs upp tills det känns som om jag håller på att explodera.
Men på samma gång så är jag väldigt lugn. För jag vet vad jag vill göra, jag vet var jag ska och skulle det inte funka så har jag alltid min familj att falla tillbaka på. Dessutom, så spelar det ingen roll hur rädd jag är. Jag har en lista på saker jag ska göra och oavsett vilka motgångar jag möter så ska jag ha checkat varje grej på den listan innan jag dör. Så är det bara.