"Hur vill du göra med makaronerna" Vadå göra tänker jag, det är väl ändå inte så mycket man kan göra med makaroner. Det enda jag kan komma på är väl att äta dem eller kanske också att limma fast dem på ramar som man gjorde när man var liten.
Jag gissar att han inte menar att vi ska göra något slags pyssel när han står där med kastrullen i handen och tittar på mig. Vi har precis ätit middag, makaroner och korv i sann studentanda. Det blev kvar lite men inte så mycket.
Är det så här mitt liv kommer vara nu? Kommer jag måsta gå omkring hela tiden och ta massa beslut om makaroner, spagetti, ris och kanske till och med risotto? Tunga frågor som om det räcker till en matlåda, om det skulle slängas eller om det till och med är nog kvar för en till middag kommer bryta ner mig psykiskt.
Gjorde jag rätt nu, skulle jag egentligen ha lagat mer och kommer jag kunna leva med mitt beslut. Jag kommer kanske drömma mardrömmar om förspilld pasta på nätterna. "Nej, nej! Kasta inte det! Kasta inte riset..." Så här är livet, ocensurerat.
Paniken griper tag i mig, ett beslut måste tas och det är fort. Jag ser att hans hand blir lite ansträngd av kastrulles tyngd och hans hållning antyder att jag tar för lång tid med mitt beslut.
Det spänner i bröstkorgen, tänk om jag dör nu? Tänk om jag på riktigt dör på grund av de här makaronerna. Han suckar och jag väger för och nackdelar i mitt huvud. Tillslut brister det "Fattar du inte att jag inte kan ta så stora beslut!" skriker jag åt min minst sagt förvånade sambo som bara står där med kastrullen.
Jag stormar ut i vardagsrummet och efter ett tag kommer han och pussar mig på pannan. "Jag slängde makaronerna och städade upp lite" säger han. Det kommer nog ordna sig ändå ...