Ända sedan 1989 har jag väntat ut det gamla året och väntat in det nya under en filt i soffan tillsammans med en skräckslagen hund. Frasse, en tibetansk terrier, fullkomligt betuttad i brudar, vägrade sticka ut nosen efter klockan nio på nyårsaftonens morgon. Denna revirpinkare höll sig utan problem ett helt dygn. Inte ens en höglöpande tik på farstubron skulle ha fått honom på andra tankar. Storpudeltiken Skys hjärta rusade och kroppen skakade. Snart dör hon, tänkte jag och skickade mordiska tankar till alla sprängare och raketuppskjutare. För Gordon, också han en storpudel, räckte inte soffa och filt. Vi fick söka skydd under matbordet.
Alltså beredde jag mig på ännu en nyårsafton förskansad under tjockaste ullfilten tillsammans med familjens nya fyrbening. Den kopparfärgade (aprikos står det i köpehandlingen, men där vill jag hävda en viss färgblindhet) storpudelhanen Dickens skulle givetvis drabbas av mentalt sammanbrott som sina föregångare.
Men Dickens är som eljest. Det small och small och small hela dagen. På kvällspromenaden hamnade vi mitt i kulregnet. Människans inneboende dynamitard hade sin stund på jorden. Jag svor. Hunden var fullkomligt obrydd. Det var jag som studsade som en skrämd hare och ville skynda hem innan vi blev nedskjutna. Tolvslaget tillbringade han vid fönstret i hallen och tittade med förtjusning på alla effekter de tjutande raketerna åstadkom på himlavalvet. Sedan gick han ut och kvällspinkade. Förundrad och lycklig betraktade jag den nya versionen av människans bästa vän.
Den här hunden är således inte ett jota skotträdd och helt klart intresserad av jakt. Småfåglar, igelkottar, joggare, katter och som en riktig björnhund nosar han rätt på och ställer spindlar, klipper till med tassen och käkar upp dem. Ibland hinner matte rädda de små otäckingarna från dödens käftar. Tyvärr står det inte bättre till med förståndet än att krypen tar sig in igen. Då får dom faktiskt skylla sig själva.
Vi skulle kunna bli ett jaktlag, men det ska vi inte. Min inflammerade hälsena vill inte gå så mycket i skogen. Och snart lär det vara mycket annat som inte heller vill gå så mycket i skogen. Det går åt skogen, så att säga. Istället har jag andra framtidsplaner för Den Röde. Han ska bli servicehund. Utbildningen har startat i blygsam skala. Han är hyfsat ointresserad.
Förmodligen är det inte enbart ointresse som hindrar honom från att utföra de uppdrag hans optimistiska matte föreslår. Antagligen är han skadad av den goda uppfostran han fick, innan jag fick tag på honom. Lärd att inte röra någonting som inte är hans och knappt det, tittar han skeptiskt på mig när han ombeds hämta skor, plocka upp tappade föremål, dra av mina täckbyxor. Va!? Får man ju inte. Är du helt lurad? Ungefär.
En sak är han en fena på, att hjälpa till med tvätten. Det beror alldeles säkert på att ingen har kommit på att förbjuda honom att fylla och tömma tvättmaskinen. Numera behöver jag inte ens be honom. Oombedd kommer han till tvättstugan och erbjuder sina tjänster. För en bit torkad kycklingfilé. Omfattas utlägg för tjänstehund av det utökade RUT-avdraget?
Utbildningen går framåt. Snart är han avradikaliserad sin fina uppfostran. Nästa nyår kanske han fixar egna smällare och jag får ligga ensam under filten.
Gott Nytt År!