I kvarteret har grannarna julpyntat. Ljussättningarna blir allt mer avancerade. Jag har själv gått och tittat på ljusslingorna i några års tid nu och har ännu inte slagit till och därmed har jag blivit frånsprungen av de flesta.
När jag såg filmen Ett päron till farsa firar jul 1989 skrattade jag gott när skådespelaren Chevy Chase klär sitt hus med ljusdekorationer. Kitschigt och typiskt amerikanskt, tänkte jag. Vad jag inte insåg var att, det var startsignalen för ljusdekorationsboomen i Sverige.
I vissa kvarter tycks en grannkamp pågå och dekorationerna tar sig allt mer fantastiska former. Samtidigt har man hunnit vänja sig och i dag kommer jag på mig själv med att tycka att det ser riktigt mysigt ut på sina håll.
Att sätta belysning i den egna rönnen är dock inte aktuellt än men kanske blir det någon slinga på altanen, vi får se.
Det är några år sedan jag hade någon tomte hemma på julafton. Barnen är lite för stora för det. I år kommer det nog inte heller någon men förmodligen nästa. Lovisa är lite för liten för tomte än, till jul blir hon 9 månader. Hon blir nog mest rädd om det stolpar in en rödklädd okänd man med långt vitt skägg.
Ett av mina barn, vars namn jag med hänvisning till julsekretessen inte tänker nämna, blev skräckslaget för tomten. Samtidigt fanns insikten att man inte borde vara rädd för tomten. De vuxna sa ju att han var ofarlig och att han kom med paket och så vidare.
Men insikt och känsla är inte samma sak. "Tomten får inte komma för jag är allergisk" sa treåringen som visste att några andra barn på dagis slapp både det ena och det andra för att de hade allergi. Så så fick det bli - ingen tomte på några år.
Lovisa har förresten fått sin första tomtedräkt, inhandlad i lördags. Hon kommer att bli världens sötaste tomtenissa.
Hemma väntar vi på att hon ska säga sitt första ord. Det är kanske lite tidigt men vi tycker oss höra ett "hej hej" då och då.
Lovisa är nu inne i en period då hon inte vill sova. Hon far runt som en iller i sängen. Går man därifrån i tron att hon är på väg att somna sedan man har bäddat ner henne, så hör man henne skrika. När man kommer in i rummet så möts man av ett solsken i sängen. Hade hon inte haft öronen i vägen hade hon flinat runt om. Man kan helt enkelt inte bli irriterad.
Jag nämnde att första julbordet var avklarat. Premiären var i lördags på Piteå-Tidningens personaljulfest i gamla Prostgården i Öjebyn, som numera drivs av Jon-Anders och gänget bakom Bryggargatan. Vilket julbord det var! Genom åren har man ju hunnit äta sig igenom en del fantastiska julbord men detta var det i särklass bästa jag har avnjutit.
God Morgon!