Det sägs att vi svär så förbannat. Inte fan har jag märkt det.
Fast nu är det faktiskt språkforskare vid institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, som hävdar det. Och att vi blivit grövre i mun.
Men svärandet har varit en del av språket i århundraden och är under ständig förändring. Om än vissa kraftuttryck överlevt. Således påstås att fan, jävlar och helvete fortfarande är topp tre på svordomslistan. De sitter liksom i folksjälen.
Förr i tiden var folk betydligt hårdare hållna av makten och kyrkan. Att missbruka Guds namn var inte att tänka på förrän under senare delen av 1700-talet.
När jag själv säger "Herre Gud" så är det, beroende på betoning, ett uttryck för ogillande eller förvåning. Det är i mitt tycke lite för mesigt för att gälla som svordom.
På 1800-talet lanserades ersättningsord för fan. Exempelvis attans och sjutton. Jaa, det finns folk som svär så där fint än idag. En äldre närstående brukar dra till med "järnvägar" när hon är upprörd.
Under 1900-talet har svärandet ökat och snart sagt blivit vardag i var mans mun. Således sa jag alldeles nyss "helvetes jävla skit" när jag lyckades spilla ut vattenglaset över mina papper.
Jag har alltid svurit mycket, om än jag givetvis anpassar vokabulären. När jag var liten och svor (mm, fördärvad redan då) så väste min farmor med sträng blick "Åkalla inte, för då kanske han kommer". Sorry, farmor, jag väntar än.
När jag började skriva krönikor i PT för runt 25 år sedan kryddade jag mer med svordomar och en dag fick jag besök av en allvarsam äldre man. En präst! Han sa sig vara bekymrad och erbjöd mig någon form av hjälp, oklart vilken.
När han gick fick jag en skylt av honom och den hänger än idag på väggen i mitt arbetsrum på PT. Där står:
"Missbruka icke Guds namn. Svär icke! Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning".
Ett fint litet devis, om än jag är av annan uppfattning.
Jag tippar att de flesta människor svär i olika utsträckning och varierande form. När gamle kommunistledaren C H Hermansson 1969 drog till med "Någon jävla ordning ska det va i ett parti" i tv, så blev det nog en liten storm, men uttrycket blev bevingat.
Rätt många har nog dragit till med "nån jävla ordning ...".
Och när Magnus och Brasse sjöng "Svordomsvisan" så rasade nog den sista bastionen.
Det som hänt på senare år är att utländska ord har blivit mer förekommande när det ska sväras. Fuck och (bull)shit.
Just fuck är väldigt närvarande i språket. Fuck you, när man är arg på någon. Själv brukar jag säga "Go fuck yourself". Finns ett kul hopklipp på tuben med denna nedsättande fras.
Även könsord är vanligt förekommande och jag har inga principiella invändningar mot detta, men att som man använde sig av "fitta" som skällsord känns fundamentalt fel.
Jag är inte bättre än någon annan, men jag slår mig själv på kinden varje gång jag glömmer mig. Varför? Av den enkla anledningen att jag är hetero och tycker för mycket om det kvinnliga könsorganet.
Alltså skriker jag "helvetes jävla kuk" istället när det fuckar upp.