November är en riktig skitmånad
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bland annat får vi ett antal olika betydelser av PMS, som "Pass My Shotgun (skicka min pistol)" och "Psychotic Mood Shift (psykotisk humörsvängning)". Känns som att det kan vara värt att lägga på minnet.
Hormonguiden innehåller också exempel på säkra och osäkra kommentarer. Följande tillhör de riktigt farliga kommentarerna och då särskilt i PMS-tider.
Vad blir det till middag?
Varför är du så upprörd?
Vad du äter mycket.
Mycket, mycket farliga saker att kasta ur sig. Skyll inte på mig om hon osäkrar, jag har varnat.
Själv har jag ganska lång erfarenhet och hinner oftast känna av när det är läge att ligga lite lågt. För att sammanfatta kan man säga att det som är irriterande i vanliga fall blir väldigt irriterande i PMS-tider.
I vissa fall kan även oproblematiska saker torna upp sig till närmast olösliga katastrofer. Det är särskilt i dessa lägen som den oförsiktige kan låta tungan slinta. Det händer den bästa, men den känslomässiga konsekvensen kan i värsta fall ge utslag på Richterskalan.
Tufft, alltså, riktigt tufft och jag vet, jag vet, en man skulle aldrig klara de månatliga plågorna utan att hela läkarvetenskapen kopplades in. Vi klarar ju inte ens av att föda barn.
Men det som plågar oss alla, man som kvinna, är november. En skitmånad som ingen vill ha. November är till och med för ruskig att ge bort till sin värsta ovän. Om man ändå gjorde det skulle man förmodligen dömas till ett väldigt långt fängelsestraff.
November är ren och skär ångest och om man eventuellt har känt sig lite trött under året så kommer november att bjuda på en kronisk trötthet som gränsar till narkolepsi.
November är som 27 års tandvärk, munherpes, blåskatarr och gallstensanfall på en och samma gång. Det är arvssynden, Guds straff och helvetet på jorden. Det är banne mig aldrig så tungt att leva som i november.
Jag antar att om helvetet finns så är det alltid november där. Mörkt, blåsigt, regnigt och oerhört deprimerande. Där får man stå och kura i för tunna kläder och utan mössa med folk som Saddam Hussein och Augusto Pinochet.
Ett ljus i novembermörkret var Queengalan i lördags. Visst trodde jag på en skön happening, men det var riktigt bra också. Vissa delar av showen nådde höjder som jag inte trodde var möjliga.
Och vilket mingelparty. Överallt vänner och bekanta. Att ta sig från punkt A till punkt B var stundtals som nattorientering utan pannlampa. För att inte tala om toalettköerna. Som man kan man ju alltid slå en båge utomhus, om än det nu är olagligt, men trots köerna tycker jag nog att den som bajsade på läktaren gick till överdrift.
Inte för att jag är koprofag, men visst blir man lite nyfiken. Jag menar, hur tänkte den nödige? Hade vederbörande toapapper med sig eller vaknade hon/han på morgonen med bruna ränder på finskjortan och tänkte "Oh, shit!".
Nej, usch, folk som skiter på läktare borde straffas med ständigt novemberväder.