Nitlotten var en vinstlott
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag gick i skolan som barn "tvingades" vi gå i kyrkan vid jul. Prästens predikan kändes evig, trots att den säkert var anpassad för barn.
Ändå satte de där besöken ett avtryck inom mig som kommer till uttryck nu i medelåldern. Jag besöker gärna kyrkor i juletid.
Härom veckan var jag på konsert i Öjeby kyrka. Jag kom sent och den gamla stenkyrkan var i stort sett fullsatt. Anna-Lotta Larssons och Göran Fristorps julkonsert drar fulla kyrkor. Det var bara att vandra genom kyrkan så alla kunde se att man var sen, eller till och med sist, för att klättra upp på läktaren mittemot orgeln.
Uppifrån kyrkläktaren såg jag inte det minsta men jag hörde bra. Fantastiskt bra!
Jag såg mig omkring i dunklet, vi var ett ganska stort sällskap som hade hittat upp på läktaren, även om den inte var full. Eftersläntrare precis som jag, tänkte jag för mig själv.
Publiken skrattade och hade roligt därnere men det var svårt för oss där uppe under taket att veta vad de hade roligt åt. Vi såg inte. Jag var lite irriterad över att jag inte hade kommit tidigare till konserten så jag kunde ha fått en bättre plats.
Nå, jag är inte den som hänger läpp. Det var ju en fantastisk musikupplevelse och julstämningen infann sig och efteråt fick jag veta att pianisten hade spexat och att det var det som hade orsakat skratten.
Efter konserten köpte jag mig en cd av kvällens konsertpar med julmusik. Anna-Lotta Larsson och Göran Fristorp skrev sina autografer på. En perfekt present till min mor i Vänersborg (skvallra nu inte).
I veckan som gick deltog jag vid luciakröningen i Piteå stadsförsamlings fina träkyrka. Julstämningen infann sig direkt, även om akustiken inte slår Öjebyns kyrka.
Nu kom jag i bättre tid och hann sitta och småprata med mina bänkgrannar, Peder Jonsson, prost i Piteå landsförsamling, och Linn Arksäter, 2005 års lucia i Piteå.
Därefter utsågs årets lucia, Martina Bergström, Rosvik.
Innan vi hade hunnit så långt och högtiden hade kommit igång med sång och tal hann jag för Peder Jonsson berömma konserten och akustiken i hans kyrka i Öjebyn. "Till och med på läktaren var ljudet bra", sa jag berömmande. "Läktaren har det allra bästa ljudet" svarade Peder Jonsson.
Va? Det satte mina "eftersläntrare" på läktaren helgen innan i ny dager. Kanske var de inte alls sena? Kanske hade de tvärtom kommit riktigt tidigt, som konnässörer gör för att inte missa det bästa. Det jag trodde var en nitlott var en vinst!
Nu är det mindre än en vecka kvar till jul. Om det blir julotta eller juldopp i badhuset återstår dock att se. Kanske hinner jag båda...
God Morgon!