Det är nu lite mer än en månad sedan jag åkte på semester till de väl turistbesökta Kanarieöarna utanför Spanien. Ända sedan sommaren var slut så hade jag sett fram emot semestern, framförallt för att den skulle spenderas med mina kusiner och min morfar som jag inte träffar så ofta.
Jag skulle inte heller missa något i skolan eftersom resan inföll under höstlovet. Resfebern den bubblade inom mig, som jag längtat att få komma bort från kalla lilla Piteå.
När dagen då äntligen var kommen, så kunde jag inte vara mer taggad än vad jag någonsin varit inför en utlandsresa. Mina förväntningar var skyhöga och allt jag kunde babbla om i bilen på väg till flygplatsen var hur god mat det var, shopping, härligt väder och att kameran skulle hänga med vart jag än gick.
Ja, att resa är helt underbart och om jag hade en förmögenhet som Bill Gates skulle jag garanterat resa mer, det är jag helt säker på. Men varken säker, lugn eller avkopplad känner jag mig när jag befinner mig i flygplanet på väg till resans destination. Flygrädda Tove, det är jag det, och så länge jag kan minnas har jag alltid varit det.
Att planet kommer att kraschlanda, kollidera med ett annat plan eller värst av allt (gulp!) bli kapat är de vanliga tankarna som spökar i mitt huvud under en flygresa. Jag kan inte hjälpa det, tänk om, tänk om jag skulle dö, dö i en flygkrasch och det skulle verkligen inte förvåna mig om jag tuppade av precis innan det hemska ögonblicket inträffar just för att jag är så rädd.
Jag försöker dock alltid dra någonting positivt utav det hela, men utan framgång. Att somna och sedan vakna upp med en härlig nackspärr gillas sällan, maten kan snöras ut genom fönstret eller att man sitter stolen intill en fet gammal gubbe som hela tiden försöker prata med en.
Ne, allt verkade hopplöst tills jag en gång fick höra: "Ner kommer man alltid", och när det gäller mig, förhoppningsvis med livet i behåll.