Festivalmat, Karuseller, Gigantiska chokladkakor, Oändliga mängder mjukisdjur, hennatatueringar och en himla massa bra artister. Norrland har drabbats av festivalsjukan, Trästocksfestivalen, Piteå dansar och ler och Luleåkalaset.
Jag älskar allting som har med festivaler att göra förutom en sak, ni kommer snart att förstå vad. Man står mitt i gröten och lyssnar på en artist, tillsammans med sina vänner så väntar man på det där guldkornet som man så gärna vill höra, inte för att det är den bästa låten utan för att den har blivit så mainstream att man vet att hela publiken kan den och trycket kommer bli enormt när den kommer. Artisten kör sitt race och alla hänger på, sen tackar han/hon för sig och går ut. Nu kommer det, alla vet att det kommer. Artisten, publiken, bandet, alla vet att det kommer. "En gång till, en gång till, en gång till."
Jag förstår att det är en fin gest att visa sin uppskattning mot artisten och så, men allvarligt. Hur många gånger under sina konserter tror ni att Veronica Maggio har blivit inropad en gång till för att spela "jag kommer"? Sen kommer det tappra andra försöket, att ropa in henne en andra gång. Det fungerar aldrig, men några trogna fan försöker i alla fall, alltid. Istället för denna tråkiga och söndernötta avtackningsgest, skulle vi inte kunna ta tag i det här och hitta på något nytt?
Men självklart så är jag själv en sådan där fantasilös ungdom som kör på traditioner, eller egentligen är jag så less så jag står och låtsas heja på. Men ändå, jag funderar hur promotar man en ny avslutningsslogan? Eller är det bara jag som är less på denna?
Festivaler i all ära, ni kanske gillar traditioner och för er skull ska jag stå ut. För att jag älskar festivaler. I helgen är det norrlands sista festival och självklart kommer jag stå där mitt i smeten när Håkan Hellström och Movits! Spelar.
En gång till Håkan, snälla, En gång till.