När storken kommer
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag lyssnar på inslaget på radion och reportern kan inte hålla sig och säger "Om den nu får komma tillbaka".
Nu är ju visserligen storkar vita, men att komma från Afrika till Sjöbo, som sedan länge är ett slags ansikte för främlingsfientlighet och rasism, är nog ett stort steg. Inte oväntat fick Sverigedemokraterna nästan 16 procent av rösterna i Sjöbo.
Att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var kanske inte oväntat, men oändligt beklagligt.
I Norrbotten har 6 309 länsbor röstat på SD i riksdagsvalet. Av dessa bor 685 i Piteå. I kommunvalen har SD fått betydligt färre röster, men i Arvidsjaur räckte 78 röster till ett mandat.
Sverigedemokraten Eric Gerhardsson i Gällivare hoppar däremot av. Gerhardsson har läst partiprogrammet och kommit på att han inte kan stå för den politiken. Det är lätt att göra sig lustig här, men det är aldrig för sent att ändra sig.
En undersökning på Aftonbladet.se visar att åtta procent av väljarna ångrar det val de gjorde i söndags. Åtta procent! Det är en ansenlig mängd människor som likt en bakfull bittert ångrar de där sista glasen kvällen innan.
För dessa åtta procent är det däremot för sent att ändra sig.
I ett demokratiskt val har svenska folket sagt sitt. Alliansen får fyra nya år. Vem hade kunnat tro det för bara ett halvår sedan, men det är bara att gilla läget så länge man är frisk och har ett arbete att gå till.
Betydligt svårare att gilla läget när Sverigedemokraternas framgångar kommer på tal. Partiet vill vara rumsrent, men de rasistiska undertonerna finns där. SD gör Sverige sämre, men deras väljare är knappast onda. Snarare är nog många marginaliserade och "bortglömda" i ett Sverige som de senaste fyra åren har gjort livet betydligt tuffare för dem som känt sig undanskuffade.
Sverige behöver inte Sverigedemokrater, däremot behöver Sverige en bättre integrationspolitik och framför allt en politik som sätter stopp för den strukturella rasism som så länge tryckt ner människor som heter Mohammed, Karim och Istvan.
Rensade hjärnan med ett besök i det ödsliga skogslandet tidigare i veckan. Vi drack öl vid den spegelblanka tjärnen och betraktade den ensamma svanen som simmade runt medan de gulnade höstlöven sakta singlade mot marken. Solen värmde och vi försökte förstå valresultatet. Vi pratade om demokrati och jag är inte säker på att vi blev så värst mycket klokare.
Det är klart att demokratin är värd att kämpa för, men jag kan se hur den urholkas och framför allt hur mycket av den praktiska makten som ligger långt utanför de folkvaldas tempel. Eller som filosofen Torbjörn Tännsjö sagt:
"Det perspektiv som många i dag börjar se som fullt realistiskt är att demokratin i vårt land, och i vår del av världen, går samma öde till mötes som den svenska monarkin tidigare gjort. Demokratin töms på allt maktpolitiskt innehåll samtidigt som formerna finns kvar, pietetsfullt bevarade och vårdade."