När lillan nästan kom till jorden
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Klockan ett på natten mot söndagen väckte
Ulla mig: "Jag blöder - massor!"
Det blev början på några pressande dygn.
Det är kraftig snörök men trafiken är gles på E4:an där vi rasar fram i ambulansen i upp till 160 kilometer i timmen, på väg mot Sunderby sjukhus. Blåljusen slås på när vi passerar ensamma trafikanter.
Inga sirener.
Miljoner tankar passerar hjärnan. Det tar bara 35 minuter till sjukhuset men det känns som en evighet.
Jag sitter fram och hör ambulansmannen i baksätet tala med Ulla. Hon får dropp. Vad de talar om vet jag inte, även om jag hör. Jag kan inte ta in det, det viktigaste var ATT hon talar.
Varje ojämnhet i vägbanan fortplantar sig rakt upp i ryggraden.
Det är ett av de där tillfällena då ditt barns liv står på spel, hela ditt fokus är samlat i nuet och varje sekund upplevs intensivt, samtidigt öppnar sig en stor tomhet, du balanserar över ett bråddjup. Du önskar du kunde göra något, du kan ge ditt liv, men måste förlita dig helt på den hjälp du får.
Från akutintaget tar vi hiss ner en våning och färden med båren går genom en lång korridor innan en ny hiss för oss upp till förlossningen.
Barnet i magen är drygt 28 veckor. Ulla blir uppkopplad mot datorer så att sjukhuspersonalen kan följa hennes och vår flickas hjärtljud på en kurva men också via högtalare.
Det skrapar våldsamt från utrustningen när lillflickan sparkar omkring i livmodern. Jag sitter vid huvudänden och håller Ulla i handen. Jag vet att vi talar men minns inte om vad.
Det råder febril aktivitet i rummet. Man förbereder för kejsarsnitt. Ulla får mediciner som ska påskynda barnets lungmognad. Hon får också blödningshämmande medicin.
Det är för tidigt för personalen att ge några besked men stressnivån går ned. Det känns tryggare att ha expertisen där. Läget stabiliserar sig. Barn som föds i 28:e veckan klarar sig. Risken är hög för infektioner men oftast går det bra.
Framåt morgontimmarna somnar Ulla. Jag slumrar in i besöksfåtöljen och får ett par timmars orolig sömn.
På söndagen får jag besöka avdelning 56 där de för tidigt födda barnen tas omhand. Miljön är ombonad. Läkaren berättar om kuvöserna och den dämpade belysningen.
Efter ännu en natt förs Ulla över till BB på måndagen. Under veckan stabiliseras läget än mer. Vi får se Lillan må bra i magen via den nya ultraljudsutrustning som sjukhuset provar. Det är som en film från magen. Hon har Ullas näsa.
På onsdagsmiddagen kan jag åka och jobba en stund. På torsdagskvällen åker jag och pojkarna och hälsar på Ulla på sjukhuset. På fredagen får hon åka hem.
Lillan stannade i magen den här gången och Ulla mår bra.
Vi är inte lika säkra på att Lillan blir ett majbarn. Men någon februariflicka ser hon inte längre ut att bli.