Jobba! Jobba! Jobba!
Det där lutherska mantrat har hamrats in i min generations hjärnor sedan vi var små.
Och visst har jag jobbat. Det är inget jag tagit skada av heller. Ungefär som när den ännu äldre generationen (utan övriga jämförelser) försöker hävda att ett rejält kok stryk var både välgörande och välbehövligt eller i vart fall inget att bråka om.
Och det fanns jobb. Det var aldrig ett problem, bara att visa framfötterna och spotta i nävarna. Här haglar flosklerna, men faktum är att väldigt mycket är annorlunda för de unga idag.
Kanske inte för de målmedvetna och välutbildade, men utbudet av jobb har begränsats kraftigt.
Dessutom utnyttjas unga (ja, inte bara unga) människor via bemanningsföretag. Mer skit, mindre lön. Det är ett problem även i min bransch i de stora mediakoncernerna.
Lägg till en relativt stor grupp som via diverse arbetsmarknadsstöd, söka-jobb-program och bidragsanställningar förväntas stå raka i ryggen och svälja att de klassas som mindre värda på en krympande arbetsmarknad.
Missförstå mig rätt, jag unnar verkligen varje människa möjligheten att få ett riktigt jobb. Ett jobb med en lön som räcker till livets nödtorft och lite till. Jag tror dessutom att väldigt många människor vill jobba, om inte annat för att få vara del av ett socialt sammanhang och känna sig behövda.
Däremot tror jag att samhället snart måste byta riktning. I dag ljuger, eller i bästa fall låtsas våra politiker att det finns jobb åt alla. Det spelar ingen roll vilken regering, alla pratar om lösningar som inte finns.
Det brukar koka ner i förnedring av människor som buntas ihop i fas3 eller något ännu meningslösare.
Politikernas problem är att det inte finns jobb åt alla och att de inte kan göra särskilt mycket åt saken. Dessutom är det inte önskvärt. När politiker ropar "full sysselsättning" är det bara tomma ord.
Full sysselsättning skulle innebära ökad inflation (och lite skulle vi nog tåla), men i det stora hela skyr politiker inflation som katten skyr vatten.
Hur många procent arbetslösa vi ska ha överlåter jag åt våra riksdagspolitiker att käbbla om.
Så varför tror jag att samhället snart måste byta riktning?
Dagens arbetslöshet kan nog samhället leva med, om än det kan vara ett helvete för den enskilda individen som inget hellre vill än att få jobba.
Det stora problemet, om framtidsforskarna får rätt, är att antalet någorlunda meningsfulla jobb kommer att minska dramatiskt de närmaste 20 åren.
När den digitala revolutionen tickar in med full kraft och robotifieringen inte bara är science fiction, utan en realitet, så är det oerhört många människor som inte längre behövs. Det talas om att runt 2,5 miljoner jobb försvinner. I Sverige!
Tänka om, alltså. När folk inte behövs vad ska de göra då? Eller rättare sagt, hur ska de försörja sig?
Alla kan ju inte jobba som uppassare åt en överjävligt rik minoritet.
Med andra ord, pengarna måste omfördelas så att fler får del av dem. Med eller utan jobb.
Om inte kommer världen att explodera i social oro och det som följer är en dystopi som ingen ännu vågat beskriva.