Regnet pissar på mig och den kalla vinden river mot mitt skinn när jag vallar mina frusna fransyskor i beckmörkret. Mitt hjärta längtar bort, långt bort och depressionen lurar i själens undangömda källarhål.
Det här är värsta tiden på året. De klara fina höstdagarna har flytt och solen har gått till vila. I väntan på snön.
Om det ändå ska vara vinter och kallt, så är det mycket bättre om snön får falla. Det blir i alla fall ljusare, mer ombonat. Men helst vill jag följa flyttfåglarna och lämna skiten bakom mig.
Hat är ett starkt ord, men det finns inte mycket försonande med ett långt vinterhalvår. Det är inte mycket som väger upp. Men jag gissar att jag klarar det den här gången också.
Jag tänker på Spanien när jag går där i regnet och mörkret. När jag sitter i värmen en stilla söndag på en liten uteservering i Parque Espana ett par kvarter från de opersonliga turiststråken i Fuengirola. Det var så nyligt, men det är så länge till nästa gång.
I två veckor stänger jag av flödet och låter de sista stressdropparna följa med svetten. Jag lever bara i nuet och tar in intryck, men alla maskiner står på off. Inga smarta telefoner eller surfplattor som levererar mejl och twitter. Inga nyheter om moderater som är i full färd med att stuva om Sverige till ett mycket sämre och orättvisare land. Inga tv-bilder på dagdrivande sessor med putande magar. Inga debattartiklar av förvirrade socialdemokrater som lovar att piskan ska vina över redan sönderpiskade långtidsarbetslösa.
Inga nyheter alls. Ingenting. Kanske är kungen död. Kanske leder redan Skellefteå AIK serien.
Det är en fullständig befrielse, en lättnad som känns i varje cellmembran.
Jag äger min tid, jag tänker fria tankar och när jag pratar finns det inga krav som pockar och stör samtalet. Jag är fri och det är så lätt att leva.
Men det var då. Nu kan jag bara bädda in minnena och väcka dem när klockan ringer med uppmaningen att stiga upp och göra rätt för mig och startsträckan känns längre än den längsta flygraka.
Missförstå mig rätt, det är inget fel på mitt arbete. Inte heller på mitt liv, min vardag. Jag har människor som jag älskar och jag är tämligen priviligierad.
Men den långa vintern står utanför min dörr och vill tränga sig på som en ovälkommen gäst. Och jag kan inte välja. Måste förhålla mig. Måste bita ihop. I hemlighet kan jag möjligen gråta som en hel karl.
Klart jag överdriver. Inga tårar rinner på mina kinder. Det är bara så mycket svårare att se ljusen i mörkret.
I veckan blev det klart att Sture Bergwall ska genomgå en ny rättspsykiatrisk undersökning. Kanske är mannen, som bara för några år sedan fick ett helt land att tro att han var Sveriges värsta seriemördare, snart fri. Jag kommer hem till jul, låter han hälsa.
Kanske! I alla fall lär han slippa de grundlurade och hämndlystna doktorerna på kliniken i Säter.
Jag har länge varit övertygad om att allt var en fet lögn, men det är först nu när jag sträckläser Dan Josefssons "Mannen som slutade ljuga" som jag förstår hur det var möjligt. Det är en hisnande berättelse om psykoterapi som förlorar all vett och sans. Det är så dumt att man måste fråga sig vem det egentligen är som är sjuk.