Jag är sämst på geografi. Jag älskar Iron Maiden. Denna kombination kom till nytta förra helgen i Stockholm, då jag och Johanna Eriksson gick vilse i jakt på att fördriva tiden tills Iron Maiden spelade på Friends Arena på kvällen. Att inte veta var vi var skulle leda till det bästa ögonblicket vi någonsin varit med om.
Vi gick där som små vilsna gnuer i storstaden lördag den 13 juli och parkerade framför en karta som inte hjälpte oss ett dugg. Att vi en minut senare skulle se honom gå ut från, vad som tydligen var, Sheraton Hotel och sätta sig i en bil bara några meter framför oss kunde vi inte ens fantisera om. Men slumpen var med oss, just i dag. Johanna slog mig på axeln då han närmade sig och det tog, jag lovar, tre sekunder innan jag insåg vem det var, fast det kändes som en livstid.
”Det är ju … Nicko McBrain … trummisen i … Iron Maiden”, klämde Johanna ur sig och innan våra hjärnor hann förstå hur de skulle reagera så hade han åkt iväg i bilen. Vi var paralyserade, där vi stod utanför hotellet i våra Maiden-tishor, och gapande och stirrande efter bilen. Johanna såg lika frågande ut som jag.
”Vad … i helvete … hände just?” lyckades jag viska trots att hjärtats snabba slag blockerade lufttillförseln i halsen.
Vi började skrika. Och gråta. Och hoppa. Alla känslor jag någonsin känt, plus några nya, blandades ihop till en stor adrenalinklump i hela kroppen. Vi såg Maidens trummis bara några meter framför oss, men varför hade vi gjort något? Scenarion om vad som skulle ha kunnat hända om vi ropat efter honom fyllde våra huvuden de närmsta timmarna och vi beslutade oss för att ta revansch och åkte tillbaka till Sheraton Hotel, där Nicko, efter två timmars väntan, bemötte oss med gott humör.
Allting hände så snabbt, trots att det skedde i slow motion. Jag skakade, yrade och Johanna höll på att svimma. Vi skakade hans hand och på något sätt lyckades jag fråga om vi fick ta en bild med honom, även fast jag befann mig i trans. Han var så oerhört trevlig och ställde upp på bild och signade utan problem var sin autograf åt oss på baksidan av ett kvitto. Och som om det inte vore nog så hade han, innan han anlände till hotellet, varit och käkat lunch med Motörheads trummis Mikkey Dee, som följde med honom. Jag skuttade nervöst till honom efter att ha ”hängt” med Nicko och frågade om även han kunde ställa upp på en bild när jag skakade hans hand. Det var så klart inga problem. Trummisar är snälla.
Men tänk då, om vi hade vetat vart vi skulle den där dagen, och aldrig passerat Sheraton Hotel av misstag, och aldrig sett Nicko gå ut därifrån och aldrig vetat av att Iron Maiden bodde där. Kanske hade vi missat det största ögonblicket hittills i våra liv, eller kanske hade vi på något sätt ändå hamnat utanför hotellet. Hur som helst så hade vi ändå varit nöjda och high-on-life efter konserten. Om spelningen har jag inget annat att tillägga än att det var det bästa jag varit med om i hela mitt liv. Vi grät, vi sjöng, vi hoppade, vi headbangade och vi jublade. Klassiker efter klassiker. Känslor efter känslor. För tusan, hela dagen var oslagbar! Vi fick träffa två av våra allra största idoler och se ett av de bästa banden genom tiderna.
Som jag och Johanna har sagt varje dag i snart en vecka: sånt händer ju bara inte. Inte för två vanliga, Maiden-älskande tonårstjejer från Piteå i alla fall. Vi hade väl tur.