Så har Kitteltältet tystnat, stora scenen plockats ner. Det luktar inte thaiwok i varje gathörn och det ringer fortfarande i öronen efter spelningarna där jag envisas att stå precis invid högtalarna. Bajamajorna har tömts och det enda som fortfarande viskar om festen förra helgen är spyorna som torkat in i asfalten längs Sundsgatan. PDOL hörni, i all sin glans.
Vissa menar att Piteå Dansar och Ler fortfarande bara lever på ångorna från en glans som var. När enorma namn som Kent, The Ark, Veronica Maggio intog Piteås gator tillsammans med oss. Innan det blev ett gratisevent och fokusen på lokala, småskaligare akter blev större. Jag tror jag brukade hålla med dem, men efter i år vet jag faktiskt inte längre om jag gör det.
Personerna som är av den meningen att PDOL förfallit går nämligen inte på spelningarna som erbjuds över huvud taget. Om det inte råkar spelas i bakgrunden till en ölhalsning på Kittel. Ändå bjöds det på bra konserter både där, Byxtorget och Rådhustorget. Movits, Sofia Andersson, Rob Gillis, Gallivant, Mattias Nyman, Trainspotters. Ni som inte var på dem missade något. Jag förstår förvisso att de som förväntar sig ett pulserande publikhav och radiohits på scenen fortfarande är besvikna, men PDOL handlar inte längre om det.
Själv hade jag en fantastisk vecka. Visst går det att känna redan måndagen, när Sundsgatan stängs av och tältdukarna börjar spännas upp, att hela staden liksom tar ett djupt andetag och taggar till? Jag har spelat TV-spel i UNG-tältet på Rådhustorget, ätit langos och som vanligt bara orkat en fjärdedel, sett snoppar vifta under bordsglidningen på Kittel och provat lyckan på chokladhjulen (aldrig i hela mitt liv vunnit). Både dansat och lett, stått på stora scenen och spottat rader.
Spottade om ofredanden på festivaler, hur det är att inte vara man och hur det känns att varje dag leva i ett förtryck som inte minst tar sig uttryck sådana här gånger. För mitt i all lycka och omåttlig pepp så händer det fortfarande, det hände den här gången med. Tre kvinnor i min ålder blev sexuellt ofredade i kön till matstånden under torsdagsnatten. Det är absolut fantastiskt att de anmälde och att det fördes till ljuset, men det är. Så. Sjukt. Att det fortfarande händer. Att en kropp förminskas och inte får vara bara ens egen. Jag blir ledsen och arg, vill slå knytnävarna i någonting som inte går att ta på.
Detta till trots har festivalen sammanfattningsvis varit bra. Själv hoppas jag på någonting motsvarande i inomhusfestivalform under vintermånaderna – stan och musiken ska leva även då.